Det är när himlen öppnar sig man känner sig mindre nöjd med att man valt cykel som färdmedel idag. Det är när regnet studsar mot fönsterbleck man drömmer sig utanför kontorets fyra väggar.

Jag är i stugan. Sitter i favoritfåtöljen med en bok i mitt knä. I spisen knäpper granveden och utanför landar regndropparna hårt mot träaltanen. Nedanför slänten är det svårt att urskilja gränsen mellan älv och regnoväder. Det gör inget att det regnar. Det har varit varmt och soligt flera dagar i rad, lite väderomslag är bara skönt. Dessutom behöver naturen väta. Vi är less på grillat så dagens middag har bestått av sill, potatis och hårdbrödmackor med extrasaltat Bregott och prästost. Till efterrätt har vi ätit jordgubbar med mjölk. Kanske är pappa och Miriam här. I så fall sitter pappa vid matbordet och lägger patiens. Snurrar sig då och då i håret. Miriam ligger i soffan med en iPod på magen och en hund vid fötterna. Hon har som vanligt somnat som hon ofta gör på eftermiddagarna. Alla har tagit sig ett glas vin som man får när det är eftermiddag, semester och man är i stugan. Inte du dock. Du har blivit presenterad för stugölen och sitter därför med en flaska Grolsch framför dig. Är det bara du och jag här i stugan har vi nyss badat nakna i älven. Borrat ner våra fötter i den lite leriga botten där vi stått och låtit våra kroppar värma varandra. När vi efter doppet kom upp till stugan sköljde jag sanden av dina fötter med vattenkannan. Du sitter vid köksbordet och slösurfar lite med telefonen. Det är lite smuligt där du sitter för du hittade en bit sockerkaka i skafferiet som du mumsat i dig. Själv har jag tagit en paus från sockeruppehållet och har en gul plasttallrik med smågodis vid min sida. Kanske jag till och med har ätit lite grillchips. Allt som oftast sneglar jag över boken och tittar på dig utan att du märker det. Ibland uppfinner jag nåt ärende som gör att jag måste resa mig ur fåtöljen och på så sätt kan gå förbi dig, pussa dig i nacken eller dra min hand genom ditt hår. När regnet lättar klär vi på oss, jag i gummistövlar och pappas gula regnjacka. På vägen ner mot strömmen blir mina byxben våta av det höga gräset och när vi kommit fram till där vi ska ställa oss och fiska lyckas jag få vatten innanför mina stövlar. Under den kommande timmen låter det kluck-kluck så fort jag tar ett steg eller två. Inga fiskar nappar den här kvällen men det kvittar. Ingen av oss har lust att rensa någon fisk ikväll iallafall. Väl inne i stugan igen öser vi på med ved i brasan och tänder en massa ljus. I det flämtande skenet av stearin och till ljudet av sjörapporten spelar vi sedan Yatzy och intalar oss själva att vi har tur i kärlek när vi förlorar. När vi vid elva går och lägger oss viskar vädret om att morgondagen blir en dag av strålande sol och många lata timmar på flytflotten. Innan jag blåser ut ljuset som står på vägghyllan säger jag godnatt till farfar och sänder honom en tanke av tacksamhet. Vilket bra ställe han valde.

Läs det här.

Det finns ett ställe som får mig att andas långsamt. En plats där hjärta, själ och kropp mår bra, där de tre verkar sammankopplade så självklart. För människor som inte tillbringat sina barndoms somrar där är tjusningen och magin svår att förklara. Men det är som att vi i familjen kommer varandra riktigt nära när vi är där. Pratar om sånt som annars är gömt. Minns sånt som ibland är glömt.

Det är enkelheten som gör storheten. Avsaknaden av moderniteter. Brasans knäppande istället för tevens skvalande. Radioprogram man annars inte lyssnar på som Sjörapporten och Karlavagnen. Det är hur dagens största frågor är vem som ska bära upp vatten. Ska det grillas kött eller fisk. Vem gör mig sällskap på fisketuren. Där finns inga måsten. Man får göra som man vill.

Och man är nära naturen. Barr som sticker till under de bara fötterna. Mossa som kittlar handflatorna. En ljummen älv som svalkar när solen står som högst. Glittrande spindelväv i morgonljuset. Vinden som susar genom träden, vattnet som stillsamt flyter förbi.

Och jag kommer på mig med att längta dit så att det gör ont i hjärtat. Och jag hoppas innerligt att den jag delar min säng med även kommer att dela min uppskattning för stugan. För den är den största trygghet jag har när det kommer till platser där jag känner mig hemma.