Johan har varit stressad över sitt senaste jobbprojekt ganska länge nu. Pratat om det på kvällarna och suttit med laptopen i knät när han varit ledig. Häromdagen frågade han lite försynt “Du, vi har inga måste i helgen va? Jag skulle vilja att vi inte bestämde nåt, utan bara är.” Den här veckan har han varit på resande fot och jag vet att när han kommer ikväll är han så trött att han bara kollapsar i soffan. Därför var jag hemma hos honom en sväng efter jobbet och fixade lite, så att han inte behöver. Städade, bäddade rent i sängen, tog reda på den ouppackade tvätten, handlade frukost till honom och fyllde på barskåpet med en flaska Fireball.

Hur skämmer du bort den du gillar?

Förra hösten hade jag precis träffat Johan. Jag var nyförälskad men samtidigt livrädd. I början är ju allt så ofullständigt och skört. Jag kände en massa men hade svårt att bara hänge mig eftersom jag var rädd för att  jag var inte var vad han letade efter. Du kan läsa lite om hur jag tänkte och kände här och här.  Hursomhelst. De där mörka höstkvällarna och nätterna när jag åkte mellan Strömsbro och Tolvfors lyssnade jag på albumet Lungs med Florence + The Machine. När jag i höstprakten tog långpromenader slog mitt hjärta takten till Dogs Days Are Over och låten Howl spelades så högt att min inre vibrerade. Den beskrev precis hur jag kände.

Den 31 oktober släpps albumet Ceremonials. Jag har en känsla av att det blir höstens soundtrack. Första singel heter Shake it Out.

Han kallar mig Fröken Fräken ibland, vilket inte så konstigt eftersom jag både är en fröken såväl som har fräknar. Anyway. Idag när jag sladdade förbi Tolvfors för att plocka upp ett stycke kåpa jag ska ta med mig till Falkenberg imorgon hittade jag en flaska mousserande rosévin på köksbänken, en liten present från Tallinn. Sånt gör han för mig. Överraskar mig med små presenter. Är det inte rosé, rosor eller rysk champagne så är det överdrag till hojen, nyckelringar och gosdjur. Och han gör det bra. Bäst idag var inte vinet dock utan den söta lappen. “Till Fräken”. Och så ett ritat hjärta på det. Bäst.

Imorgon är det jag som vid lunch sätter mig i bilen för att köra ner till Falkenberg. Enligt den här sajten har jag närmare åtta timmars bilfärd att vänta mig. På söndag kväll åker jag samma väg tillbaka. Varför? Johan kör sin första tävling i Scandinavian Open i helgen. Som om de sjukt långa bilresorna inte vore tecken nog på att jag gör det av kärlek är följande fakta det som får tvivlaren att tro: jag ska spendera två nätter i husvagn (!!!) ALTERNATIVT sova på golvet i bussen.

Mvh :mycketstöttandeflickvän

Det är när himlen öppnar sig man känner sig mindre nöjd med att man valt cykel som färdmedel idag. Det är när regnet studsar mot fönsterbleck man drömmer sig utanför kontorets fyra väggar.

Jag är i stugan. Sitter i favoritfåtöljen med en bok i mitt knä. I spisen knäpper granveden och utanför landar regndropparna hårt mot träaltanen. Nedanför slänten är det svårt att urskilja gränsen mellan älv och regnoväder. Det gör inget att det regnar. Det har varit varmt och soligt flera dagar i rad, lite väderomslag är bara skönt. Dessutom behöver naturen väta. Vi är less på grillat så dagens middag har bestått av sill, potatis och hårdbrödmackor med extrasaltat Bregott och prästost. Till efterrätt har vi ätit jordgubbar med mjölk. Kanske är pappa och Miriam här. I så fall sitter pappa vid matbordet och lägger patiens. Snurrar sig då och då i håret. Miriam ligger i soffan med en iPod på magen och en hund vid fötterna. Hon har som vanligt somnat som hon ofta gör på eftermiddagarna. Alla har tagit sig ett glas vin som man får när det är eftermiddag, semester och man är i stugan. Inte du dock. Du har blivit presenterad för stugölen och sitter därför med en flaska Grolsch framför dig. Är det bara du och jag här i stugan har vi nyss badat nakna i älven. Borrat ner våra fötter i den lite leriga botten där vi stått och låtit våra kroppar värma varandra. När vi efter doppet kom upp till stugan sköljde jag sanden av dina fötter med vattenkannan. Du sitter vid köksbordet och slösurfar lite med telefonen. Det är lite smuligt där du sitter för du hittade en bit sockerkaka i skafferiet som du mumsat i dig. Själv har jag tagit en paus från sockeruppehållet och har en gul plasttallrik med smågodis vid min sida. Kanske jag till och med har ätit lite grillchips. Allt som oftast sneglar jag över boken och tittar på dig utan att du märker det. Ibland uppfinner jag nåt ärende som gör att jag måste resa mig ur fåtöljen och på så sätt kan gå förbi dig, pussa dig i nacken eller dra min hand genom ditt hår. När regnet lättar klär vi på oss, jag i gummistövlar och pappas gula regnjacka. På vägen ner mot strömmen blir mina byxben våta av det höga gräset och när vi kommit fram till där vi ska ställa oss och fiska lyckas jag få vatten innanför mina stövlar. Under den kommande timmen låter det kluck-kluck så fort jag tar ett steg eller två. Inga fiskar nappar den här kvällen men det kvittar. Ingen av oss har lust att rensa någon fisk ikväll iallafall. Väl inne i stugan igen öser vi på med ved i brasan och tänder en massa ljus. I det flämtande skenet av stearin och till ljudet av sjörapporten spelar vi sedan Yatzy och intalar oss själva att vi har tur i kärlek när vi förlorar. När vi vid elva går och lägger oss viskar vädret om att morgondagen blir en dag av strålande sol och många lata timmar på flytflotten. Innan jag blåser ut ljuset som står på vägghyllan säger jag godnatt till farfar och sänder honom en tanke av tacksamhet. Vilket bra ställe han valde.

Jag saknar honom redan innan han gått. Varje timme utan honom känns som bortslösad tid och en dag utan att vi träffas är ofullständig.

… att jag länkar istället för att försöka skriva något lika fint själv.

Jag tror man skulle kunna definiera mitt och J´s förhållande som seriöst. Vi har träffat varandras familjer, pratat semester och den första ofrivilliga fisen har släppts utan att det resulterade i total förödmjukelse (vi skrattade åt skiten, som Göteborgscopyn skulle uttryckt det). Inne på vår sjätte månad har jag reflekterat över några förändringar som skett, går man från singel till en relation brukar det ju hända grejer. Till exempel har min rakhyvelskonsumtionen ökat markant. Kanske också midjemåttet, damn you förhållandetjock! Man byter också lakan i sängen oftare samt borstar tänderna flertalet gånger per dag. Eftersom J gillar whisky finns det plötsligt whisky i vinlådan och aldrig har jag köpt så mycket munkar som den senaste tiden. När man börjar spendera en massa tid tillsammans med någon ny upptäcker man också nya sidor av sig själv. Mina lärdomar så far är att jag har ett större behov av bekräftelse och närhet än vad jag tidigare trott och där jag och J på många sätt är ruggigt lika står vi på motsatta sidor vad det gäller känsloyttringar. Jag har också insett att mitt tidigare behov av att vara själv kanske inte varit så mycket behov av att vara just själv utan mer en rädsla för att bli beroende av någon. Och även om jag fortfarande är rädd så finns det nåt försvinnande skönt i att släppa taget. Jag tror att man måste våga för att i slutänden vinna för i kärlek blir halvljummet aldrig livslångt.

Vad tycker ni?

Det här med alla hjärtans dag är ju lite av ett gissel. Samtidigt som jag tycker man ska visa kärlek och uppskattning alla dagar, och att det lätt kan bli lite krystat när man utser en speciell dag för just sånt, så vill man ju bli aningens uppmärksammad den 14 februari. Det blev alldeles jättebra, bortsett då från att jag låg sjuk hemma utan att ha köpt något till J. Därför spenderade jag halva dagen med att försöka fixa så att han får behålla låneskidorna han hade med sig upp till Järvsö, något som i slutänden visade sig vara omöjligt. Istället blev det deckare, motortidning och en donut vilket kanske inte var det jag tänkt mig men det bästa jag lyckades skrapa fram, sjuk och billös som jag var. Själv fick jag rosa champagne men måste i ärlighetens namn erkänna att den stod sig lite slätt i konkurrens med det fina messet jag vaknade till. Hur hade ni det?

Kärlek gör ont. Ibland känns det som om någon kramar ihop mitt inre. Knölar ihop. Pressar ihop mina lungor så att jag får svårt att andas. Det liksom sticker. Raspar. River. Känslorna får inte plats utan trängs med hjärta, lungor och mage. Trångt blir det och det svämmer över i ögonvrån. Jag torkar bort tårarna när han inte ser, kramar honom lite hårdare och försöker förtränga tankarna på att det vi delar kanske kan komma att ta slut. Kanske de försvinner om jag blundar riktigt hårt, borrar in mitt ansikte mot hans bröst. Jag tycker om honom så mycket att det gör ont och jag är rädd för att han ska lämna mig. Tidigare, med andra, har det alltid varit skönt att vara själv, att komma hem. Honom saknar jag redan innan dörren hunnit stängas. Och jag som alla år varit stolt över min självständighet. Låtit annat gå först. Vad jag lurade mig själv.