För precis 365 dagar sedan hade jag avnjutit en god men ack så sorglig middag på Helt Enkelt, tog som vanligt fetaostfyllda kycklingen med den dödligt goda mangogrejset där på sidan, beställde även in en sorgsen, men ack så välbehövlig appeltini också. Det var som taget ur Sex and the city, förutom att det var stamcellerna jag delade denna middag med… Efter middagen mötte jag upp min kära singelvän Sofie och tillsammans satte vi oss på Waynes och totalt spydde ur oss allt hat vi kände mot kärlekspar, “det kommer ändå aldrig hålla”, “vad gör dom för att lyckas”, “jag kommer vara forever alone”, “alla är dumma i huvudet”, “finns bara idioter, efterblivna eller fula kvar för oss…” osv osv. Denna fina kväll, fylld i hat och sorgsenhet finns dokumenterad på facebook:

Där har ni mig, ensam och överjävlig och kärlekshatande, för precis 365 dagar sedan.

Och där var jag i helgen.. Jag önskar att mitt dåvarande jag, för precis ett år sedan, hade kunnat sluta gräma mig över kärleken och allt det innebär, hade slutat stirra mig blint på vafan alla andra hade, istället krama om mina fina vän och sagt att nä fyfan va sorgliga fanskap vi är, men vi duger som vi är, vi är inte fula eller dumma, vi spanar bara efter något som egentligen inte finns, vi tror att allt ska vara så överromantiserat som på film, att kääärleeeken ska komma över oss som en stormvind och göra oss vimmelkantiga och kärleksblinda och allt annat överjävligt trams som de romantiska komedierna tutar i oss. Fyfan jag säger då det, det är inte kroppsidealet som blir snevridet av reklam eller filmer, det är förfan kärlekslivet som blir åt helvete. Tänk om man faktiskt TROR att kärlek är när man råkar möta någons blick och helt plötsligt kommer det en svag, varm vind som blåser ditt hår förföriskt samtidigt som omvärlden går i slowmotion och era leenden strålar ikapp med era kritvita, överblekta tänder. Ja fyfan, det vore nåt det. En annan sa väl, ja men fan okej då. Vi blir väl tillsammans, förmodligen nånstans nere på Slicks svettiga dansgolv med ett promille lika högt (och farligt) som strålningsnivåerna i Fukushima efter kraftverket haverade där, och håret flög då varken förföriskt eller av någon varm vind, utan snarare klistrat längs med ansiktet pga äckliga svettningar och någon som tappat ölen i håret på en.
Men ack mina romantiska vänner, det var nog vackert hur det än var, även fast det förmodligen inte var något ögonblick jag någonsin kommer nämna för barnen.. eller barnbarnen. Men det gör inte mig nåt. För vi är så fina ändå och att han ens kom på tanken att bli tillsammans med mig med tanke på hur jag såg ut på slick, ja, bara det är ju beundransvärt!
Så njae, jag är inget större fan av just den här dagen, men den blir ju faktiskt liiiite, bara liiite, mysigare att fira den med någon som faktiskt får ens lillhjärta att blöda av svartsjuka, gråta av saknad och dunka av kärlek! ♥


…fast nog fan finns det stunder då man tycker det var bättre förr……..