NEDS

Skådespelare: Conor McCarron, Martin Bell mfl.

Regi: Peter Mullan

Genre: diskbänksrealism

Njuta films

Den drabbar sina åskådare hårt och obarmhärtigt. Utan vare sig sentimentalitet inlindad i Hollywoods tårdryftande sökande efter enkla lösningar eller västvärldens pekoral till filmer som vill lyfta fram ungdomens baksida. NEDS (som står för Non-educated delinquents) är skotsk diskbänksrealism i det allra skitigaste, hårdaste och vackraste slaget.

Historien om den unge John, ett framtidshopp i sorgliga Glasgow i början av 1970-talet, är bitvis svår att ta till sig. Men filmen, skickligt regisserad av erkände Peter Mullan, ter sig så ofrånkomligt realistisk och stötande att man inte bara kan sluta titta. Det är dammig arbetarklass i smutsiga förorter, det är vansinniga slagsmål med flaskhalsar och människoben som ryker. Det är This is England och mycket därtill.

NEDS är det svartaste och glåmigaste jag bevittnat sedan Danny Boyles skickliga debut Trainspotting. Med lysande skärpa i dialog, foto och skådespelarinsats höjer sig NEDS till skyarna inom den realistiska fåran av filmer från de brittiska öarna. Den kom redan 2010 men finns nu på dvd från skickliga Njuta films.

Varje lite parvel med ett uns av vett borde se NEDS idag. Eller varför inte börja visa den i skolorna?

Dark shadows

Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Eva Green mfl.

Regi: Tim Burton

Genre: spex av Burton

20th century fox

Jag kunde inte tro, inte ens min vildaste fantasi, att min sagohjälte, min snyggaste filmstjärna och vänligaste regissör skulle ge sig an 2000-talets största filmhajp. Vampyrfilmen. Men det är klart (jag låter kanske negativ här) när Tim Burton och herr Depp gör det, ja, då blir det sannerligen väldigt speciellt. Visst. Men inte särskilt bra. Tyvärr.

Dark shadows är en hyllning till Boris Karloff, det gamla Hollywood maskineriet och Bela Lugosi. Ni vet. Episkt. Svulstigt och spektakulärt. Iallafall i dialog och foto. Just i spänningen och uppstegringarna av kärleksförvecklingarna händer det faktiskt inte så mycket.

Johnny Depp spelar Barnabas Collins, en stackars godsherre från 1800-talet som blir dömd till vampyr när hans älskade hustru störtar till marken. Han blir inspärrad på livstid (i typ 200år) och återkommer från de döda i 1970-talets Collinswood och till familjen Collins som nu huserar i hans gamla barndomshem. Collinswood är en sömnig småstad var huvudsyfte är att fånga in så mycket fisk som möjligt så staden har en liten chans att överleva. Barnabas hjälper familjen och staden på traven.

Dysfunktionell familj månne?

Hrrmm.. Jag vet inte jag. Dark Shadows vill så mycket. Det kläms och trycks på några få komiska situationer, den lånar friskt från 1930-talets skräckfilm, kontra några doser av Depps och Burtons säregna sorts av humor. Men. Det hjälper liksom inte. Jag sitter mest och gäspar och undrar när filmen riktigt kommer igång. Dark shadows är inte den där hyllningen till den klassiska vampyrfilmen jag hade önskat att Depp och Burton skulle gjort. Istället resulterar samarbetet i en enda stor gääääspning. Det trodde jag verklige inte.

Dark shadows visas på bio nu.

The Trigger effect är en dystopisk thriller som är ack så bortglömd men förtjänar en extra titt. Den släpps på dvd (äntligen) av svenska filmbolaget Njutafilms och det är sannerligen på tiden. Regisserad av Spielbergs favvo manuskille David Koepp och har Kyle Maclachlan, Elisabeth Shue och Dermot Mulroney i huvudrollerna.

The Trigger effect är en av 1990-talets absolut mest spännande filmer och, som sagt, måste ses igen. Hyr eller köp den från och med på onsdag.

The Caller

Skådespelare: Rachelle Lafevre, Stephen Moyer mfl.

Regi: Matthew Parkhill

Genre: thriller

Scanbox

Ok. Om det ringer mitt i natten och någon tokig kärring på andra sidan luren skriker en massa strunt till dig. Vad gör du? 1. Fortsätter som vanligt, rycker på axlarna och säger till dig själv: Mäh! Vilken skojig tant! 2. Går och lägger dig och låtsas om ingenting har hänt. 3. Rycker UR TELEFONSLADDEN!

Undertecknad skulle lätt välja alternativ nr 3.

The Caller har alla dessa crazy inläggen. Det startar ordinärt. Ung tjej (Lefevre) lämnar trasigt förhållande bakom sig. Hon har blivit trakasserad av sin fd man och möter honom i rättegång. Han får ett förbud mot henne att vistas ca 100 meter ifrån expartnern. Bra gjort där. Gissa vem som dyker upp om nätterna och gör livet pissesurt för henne? Igen.

Stackars ensamma tjejen med gammal hederlig hemmatelefon fortfarande

The Caller kanske låter som värsta sunkiga tv3 thrillern ni kollar på under den där söndagskvällen när måndagsångesten kommer krypande. Jo, visst är den tramsig. Men jag gillar vissa delar av den. Det exemplariska fotot till exempel. Som spänningen mellan vår kvinnliga och manliga rollfigur till exempel. The Caller är tramsig, flumsig och sådär småklantigt hafsigt ihopklipp också. Men jag vet inte, ibland gillar jag trams på film också.

Helt ok trams liksom.

Åhh.. Varför skall det alltid regna när jag inte kan hitta bilen?

The Caller finns ute på dvd nu från Scanbox.

The Avengers

Skådespelare: Robert Downey Jr, Scarlett Johansen, Stellan Skarsgård mfl.

Regi: Joss Whedon

Genre: äventyr/drama

Paramount

Så var den här då. The Avengers. Som vi väntat på korsbefruktningen av superhjältar på vita duken. Eller? Nja.. nördarna av seretidningsäventyren från Marvel fradgar loss på första parkett, den saken är säker.

The Avengers är regisserad av scifi underbarnet Joss Whedon och ingen hade väl egentligen trott att karln skulle göra ett dåligt jobb med att para ihop Captain America, Hulken, Iron Man, Thor, The Black Widow och några till i årets mest nördiga film? Joss Whedon (Serenity, Buffy m.m) är verkligen rätt man för jobbet. En nördig regissör till en nördig film. Av nördar, med nördar, för nördar. Men icke att förringa kraften (fniss) i serietidningarnas tematik. The Avengers har allt det där ni frossade i när ni var små och längtade efter att prova Stålmannen eller Spindelmannen dräkten. Här återfinns hjältarnas heroiska kamp mot onda krafter, kärleksförvecklingar i skuggan av invasionen och sköna punchlines. Men The Avengers lider av bristen på identitet.

Alla kämpar om utrymme i kamerans sken.

Där de enskilda filmernas styrka var just fokuseringen på EN superhjälte och deras mödor och besvär, har The Avengers svårt att utveckla karaktärerna till det yttersta. Iron Man (Robert Downey JR allitd lysande i färgsprakande dräkten) har en ledande roll som gruppens ledsagare och självklare förspråkare. Hulken (här spelad av duktige Mark Ruffalo, som faktiskt är bättre än både Bana och Norton) får också gott om utrymme. Men det stannar där. Mycket skall hinnas med på 2 timmar. 6-8 superhjältar brottas om tid i rampljuset och det räcker inte.

The Avengers skyndar sig fram mot filmens klimax men innan dess vill man se mer av varje enskild person. Det slarvas bort. Synd på ett sådant grymt upplägg.

Men ändock kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när Hulken krossar halvguden Loke med sina bara händer, eller när Captain America boxar sönder hela Manhattan med sin karaktäristiska sköld och stjärnprydda hjälm. Som sagt, nördigt och underhållande. Ialla fall för stunden.

The Innkeepers

Skådespelare: Sara Paxton, Pat Healy mfl.

Regi: Ti West

Genre: spöken på loftet?

Njuta films

Som mina förväntningar hade skruvats upp inför detta. Ti West regisserade fjolårets mest underskattade skräckfilm House of the devil. Med spöklik (ursäkta) precision på 70-tals estetiken skapade han en av de mest stilbildande filmerna inom genren på många år. Nu tar han sig an spökfilmsformulan. The Innkeepers är som en modern variant av Poltergeist, fast utan bra skådespelare och med den speciella glimten i ögat.

Filmen tar sin början när vi checkar in på det anrika hotellet The Yankee Pendlar Inn. Huvudrollen spelas av Sara Paxton och hennes karaktär Claire är mer nyfiken på hur spöken raljerar i korridoren än att ta hand om de få hyresgästerna hotellt har. The Innkeepers startar magnifikt. Med bekanta grepp i en genre som inte lider av användandet av återupprepningar. Men det är i regiarbetet det brister. Och monumentalt dessutom.

spöken månne?

Ti West får inget grepp på upplägget. Ska Claire (Paxton) vara en nyfiken jänta som inget hellre vill lägga vantarna på spöken, då behöver hon väl lite skinn på näsan? Redan från start är hon rädd för allt och mesig som få. Under filmen händer ingenting i hennes utveckling. Som en mespropp genom hela historien vankar hon genom ändlösa korridorer utan resultat. Visst, filmen har en liten tendens (med fokus på LITEN) att skrämmas. Men då har man redan tappat intresset för dess karaktärer.

Om The Innkeepers hade investerat i sina karaktärer, som är bland det viktigaste man kan göra i genren (se The Others tex) så hade detta varit en höjdare. Ti West borde tänka om, starta om och göra om. Om det nu vore så enkelt.

The Innkeepers finns ute på dvd/blu-ray den 25 april från Njuta films.

Georges Melies Resan till månen har fått nytt liv genom fransoserna i ambientkonstellationen Air.

Nyligen släpptes en dubbel cd/dvd med både filmens nyinspelade soundtrack och givetvis filmen. Det är en häpnadsväckande upplevelse. Filmen har några år på nacken (en sisodär 110år) men bjuder på bättre grejer än de flesta nyproducerade scifi filmer. Om det nu är världens första scifi. Det tvistar de lärde. En enastående och märklig upplevelse är det iallafall. Se och framförallt LYSSNA på soundtracket idag.

Ett mästerverk. Nu restauerad och ny musik.

Battleship

Skådespelare: Taylor Kitchs, Alexander Skarsgård, Liam Neeson mfl.

Regi: Peter Berg

Genre: action/drama

Universal

Den nästan osannolika kombinationen av det gamla Hasbro spelet Sänka skepp tillsammans med en Hollywoods mest högoktaniga actionregissörer Peter Berg resulterar i en av årets mest laddade (bokstavligt talat) filmer. Battleship är ett resultat av det gamla Hollywood maskineriet. Storslaget utan att vara svulstigt, spännande utan att vara pekoral och väldigt actionspäckat utan att vara Michael Bay. Istället ror Peter Berg skutan ända in i hamn.

Battleship har det gamla hederliga upplägget. Pojke är busig och hittar den “rätta vägen” tillsammans med sin bror i den amerikanska marinen. Hans blonda kvinnliga vän väntar på honom på stranden, orolig och vattnig i ögonen stirrar hon ut mot horisonten. Men det strular till sig. Grabben (Kitsch) blir återigen busig och måste lämna marinen. Till råga på allt invaderas jorden av elaka aliens som vill sänka hela marinkårens alla slagskepp till botten. Det blir en fight att minnas till sjöss.

Skarsgård i sänka skepp tagen

Battleship spelar på bekanta strängar men jag köper allt med hull och hår. Regissör Peter Berg är så förbannat skicklig att jag baxnar i biofotöljen. Det smäller så högt bland kanoner av den gamla skolan och de hyperintelligenta rymdvarelsernas vapen i stilla havet strax utanför Hawaii att alla sinnen är på spänn. Historien om den broderliga kärleken (Skarsgård vs Kitsch) köper jag också, om än med lite förbehåll. Skarsgård är duktig och jag önskar att få se honom i framtida blockbusters.

Jag gillar Battleship. Så mycket att jag måste boka blu-ray släppet redan nu. Filmen är den där högexplosiva sänka skepp filmen som Michael Bay ÖNSKADE att han hade stått bakom.

The Thing

Skådespelare: Mary Elisabeth Winstead, Eric Christian Olsen mfl.

Regi: Matthijs Van Heijningen JR

Genre: skräck

Universal

John Carpenters film The Thing från 1982 är en av mina absoluta favoriter. Carpenter själv säger att det är hans bästa film på sin digra meritlista och jag förstår honom. Det är få skräckfilmer som besitter sådan pondus, realism och sciencefiction i ett och samma paket. Filmen är för övrigt en nyinspelning av 1950-tals klassiker. Nu är då nyinspelningen på nyinspelningen här. The Thing anno 2012 är faktiskt en helt ok nyinspelning och bjuder på några riktiga skrämmande scener.

Den senaste versionen av The Thing tillhandahåller mer av prologen än vad Kurt Russells jakt på rymdvarelser gör. Det är den nya filmens styrka. Här får vi följa den norska antarktiska expeditionen ända från starten och det är en spännande upptakt till filmens klimax. Huvudrollen spelas istället för den manliga castingen i originalet, här av en kvinna. Både på gott och ont anser jag. Jag tycker att avsaknaden av kvinnlig fägring gjorde Carpenters The Thing så fängslande. Men det är finurligt och bra gjort av filmteamet att använda sig av riktiga (och det är på tiden) norska/danska skådespelare av riktig klass, det skapar en realistisk ton på hela upplägget.

Läskigt bland is och aliens i antarktis

Å andra sidan haltar The Thing årgång 2012 i skräckscenerna. I John Carpenters version är det fullständigt fantastisk att se specialeffekterna som INTE är CGI, men naturligtvis används dessa skräpiga effekter i den senaste installationen. The Thing vacklar i representationen av ny modern skräckfilm som rider på vågen av remakes. Jag fullkomligt älskar 1982-års version. Den nya filmen gillar jag lite grann. Men glatt överraskad är jag. En fullständigt fiasko är det absolut inte. Carpenter kan vara nöjd.

The Thing finns ute på blu-ray (som för övrigt är toppklass prestanda, vilket ljud! och dvd från Universal nu.

WinWin

Skådespelare: Paul Giamatti, Amy Ryan mfl.

Regi: Thomas Mcarthy

Genre: drama/komedi

20th century fox

Jo, jag tackar. Äntligen en charmig, kärleksfull och bländande enkel historia som tar tittaren på en känslomässig resa. Inte sedan Juno har sådan träffsäker dialog funnits avbildad i manus och i bild. Thomas Mcarthy (också skicklig skådespelare) har regisserat WinWin. Man känner igen hans säregna stil från filmer som fantastiska The Station agent och 2008-års The Visitor. Det är lågmält men smäller högt i både historien och skådespelarinsatserna.

Giamatti och Schaffer

Paul Giamatti tillhör mina absoluta favoriter. Har han gjort en enda dålig roll? Tror inte det. I WinWin spelar han en kämpande advokat (alldeles lysande naturligtvis) i den sömniga amerikanska småstaden. På fritiden tränar han det lokala brottningslaget utan framgång. Tills han träffar lovande och framgångsrika Kyle (Alex Schaffer). Kyle vänder upp och ned på sina motståndare på mattan och golvar samtliga familjemedlemmar i Giamattis närhet.

WinWin är hyllad och jag förstår lovorden. Det är sällan man stöter på ett sådant lysande mix av drama, komedi och realism. Kanske rentutav en av årets absoluta höjdare? Och perfekt för söndagsmyset.

WinWin finns ute på dvd/blu-ray nu.