Dark shadows

Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Eva Green mfl.

Regi: Tim Burton

Genre: spex av Burton

20th century fox

Jag kunde inte tro, inte ens min vildaste fantasi, att min sagohjälte, min snyggaste filmstjärna och vänligaste regissör skulle ge sig an 2000-talets största filmhajp. Vampyrfilmen. Men det är klart (jag låter kanske negativ här) när Tim Burton och herr Depp gör det, ja, då blir det sannerligen väldigt speciellt. Visst. Men inte särskilt bra. Tyvärr.

Dark shadows är en hyllning till Boris Karloff, det gamla Hollywood maskineriet och Bela Lugosi. Ni vet. Episkt. Svulstigt och spektakulärt. Iallafall i dialog och foto. Just i spänningen och uppstegringarna av kärleksförvecklingarna händer det faktiskt inte så mycket.

Johnny Depp spelar Barnabas Collins, en stackars godsherre från 1800-talet som blir dömd till vampyr när hans älskade hustru störtar till marken. Han blir inspärrad på livstid (i typ 200år) och återkommer från de döda i 1970-talets Collinswood och till familjen Collins som nu huserar i hans gamla barndomshem. Collinswood är en sömnig småstad var huvudsyfte är att fånga in så mycket fisk som möjligt så staden har en liten chans att överleva. Barnabas hjälper familjen och staden på traven.

Dysfunktionell familj månne?

Hrrmm.. Jag vet inte jag. Dark Shadows vill så mycket. Det kläms och trycks på några få komiska situationer, den lånar friskt från 1930-talets skräckfilm, kontra några doser av Depps och Burtons säregna sorts av humor. Men. Det hjälper liksom inte. Jag sitter mest och gäspar och undrar när filmen riktigt kommer igång. Dark shadows är inte den där hyllningen till den klassiska vampyrfilmen jag hade önskat att Depp och Burton skulle gjort. Istället resulterar samarbetet i en enda stor gääääspning. Det trodde jag verklige inte.

Dark shadows visas på bio nu.

The Avengers

Skådespelare: Robert Downey Jr, Scarlett Johansen, Stellan Skarsgård mfl.

Regi: Joss Whedon

Genre: äventyr/drama

Paramount

Så var den här då. The Avengers. Som vi väntat på korsbefruktningen av superhjältar på vita duken. Eller? Nja.. nördarna av seretidningsäventyren från Marvel fradgar loss på första parkett, den saken är säker.

The Avengers är regisserad av scifi underbarnet Joss Whedon och ingen hade väl egentligen trott att karln skulle göra ett dåligt jobb med att para ihop Captain America, Hulken, Iron Man, Thor, The Black Widow och några till i årets mest nördiga film? Joss Whedon (Serenity, Buffy m.m) är verkligen rätt man för jobbet. En nördig regissör till en nördig film. Av nördar, med nördar, för nördar. Men icke att förringa kraften (fniss) i serietidningarnas tematik. The Avengers har allt det där ni frossade i när ni var små och längtade efter att prova Stålmannen eller Spindelmannen dräkten. Här återfinns hjältarnas heroiska kamp mot onda krafter, kärleksförvecklingar i skuggan av invasionen och sköna punchlines. Men The Avengers lider av bristen på identitet.

Alla kämpar om utrymme i kamerans sken.

Där de enskilda filmernas styrka var just fokuseringen på EN superhjälte och deras mödor och besvär, har The Avengers svårt att utveckla karaktärerna till det yttersta. Iron Man (Robert Downey JR allitd lysande i färgsprakande dräkten) har en ledande roll som gruppens ledsagare och självklare förspråkare. Hulken (här spelad av duktige Mark Ruffalo, som faktiskt är bättre än både Bana och Norton) får också gott om utrymme. Men det stannar där. Mycket skall hinnas med på 2 timmar. 6-8 superhjältar brottas om tid i rampljuset och det räcker inte.

The Avengers skyndar sig fram mot filmens klimax men innan dess vill man se mer av varje enskild person. Det slarvas bort. Synd på ett sådant grymt upplägg.

Men ändock kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när Hulken krossar halvguden Loke med sina bara händer, eller när Captain America boxar sönder hela Manhattan med sin karaktäristiska sköld och stjärnprydda hjälm. Som sagt, nördigt och underhållande. Ialla fall för stunden.

Battleship

Skådespelare: Taylor Kitchs, Alexander Skarsgård, Liam Neeson mfl.

Regi: Peter Berg

Genre: action/drama

Universal

Den nästan osannolika kombinationen av det gamla Hasbro spelet Sänka skepp tillsammans med en Hollywoods mest högoktaniga actionregissörer Peter Berg resulterar i en av årets mest laddade (bokstavligt talat) filmer. Battleship är ett resultat av det gamla Hollywood maskineriet. Storslaget utan att vara svulstigt, spännande utan att vara pekoral och väldigt actionspäckat utan att vara Michael Bay. Istället ror Peter Berg skutan ända in i hamn.

Battleship har det gamla hederliga upplägget. Pojke är busig och hittar den “rätta vägen” tillsammans med sin bror i den amerikanska marinen. Hans blonda kvinnliga vän väntar på honom på stranden, orolig och vattnig i ögonen stirrar hon ut mot horisonten. Men det strular till sig. Grabben (Kitsch) blir återigen busig och måste lämna marinen. Till råga på allt invaderas jorden av elaka aliens som vill sänka hela marinkårens alla slagskepp till botten. Det blir en fight att minnas till sjöss.

Skarsgård i sänka skepp tagen

Battleship spelar på bekanta strängar men jag köper allt med hull och hår. Regissör Peter Berg är så förbannat skicklig att jag baxnar i biofotöljen. Det smäller så högt bland kanoner av den gamla skolan och de hyperintelligenta rymdvarelsernas vapen i stilla havet strax utanför Hawaii att alla sinnen är på spänn. Historien om den broderliga kärleken (Skarsgård vs Kitsch) köper jag också, om än med lite förbehåll. Skarsgård är duktig och jag önskar att få se honom i framtida blockbusters.

Jag gillar Battleship. Så mycket att jag måste boka blu-ray släppet redan nu. Filmen är den där högexplosiva sänka skepp filmen som Michael Bay ÖNSKADE att han hade stått bakom.

Wrath of the titans

Skådespelare: Sam Worthington, Liam Neeson mfl.

Regi: Jonathan Liebesman

Genre: action/äventyr

Warner

Han har det inte lätt Perseus. I förra filmen tog halvguden sig an Kraken. I uppföljaren fajtas han mot de vildaste, råaste och galna titaner ni kan tänka er. Inte nog med det. Perseus farsa, guden Zeus, ser ut att sjunga på sista versen. I bioaktuella Wrath of the titans ger återigen Sam Worthington som spelar Perseus ordet “sliten” en väldans massa personifiering.

Han svingar svärdet, klyver självaste himlavalvet på mitten och får drottning Andromeda (bra spelat av Rosamund Pike) på köpet. Perseus är en riktig kvinnokarl och fighter i en och samma coola förpackning. Gudarna har sekundär betydelse i Titans-uppföljaren. Zeus (Neeson) och Hades (Fiennes)  får till och med kämpa sida vid sida och hjälper människorna till undsättning mot de grymma titanerna. Det är strålande actionuppvisning av regissören Jonathan Liebesman (bland annat World invasion: Battle Los Angeles) men filmen hade kunnat tjäna på mera etablering av karaktärerna i inledningen. Allting händer tyvärr väldigt fort.

Fagra Andromedas hjärta vinns av Perseus.

Wrath of the titans är dock ett skolboksexempel på hur 3D tekniken kan höja en medioker historia till en sjuhelsikes åktur. Jag duckar i biofotöljen och det händer sällan när jag bevittnar en 3D-film. Glöm det mediokra upplägget, strunta i halvtaskiga skådespelarinsatser och bortglömt manus.

Wrath of the titans är hjärndöd underhållning i 1 timme och 40 minuter. Sätt på glasögonen, pula in popcorn i ansiktet och slurpa läsken. Nu åker vi.  It´s a hell of a ride.

War horse

Skådespelare: Jeremy Irvin, Emily Watson mfl.

Regi: Steven Spielberg

Genre: Drama

Universal

Jag gillar Steven Spielberg. Efter all skit han fick för 1980-talets olika snyftare (som utskrattade Always, till kontroversen med The Color purple till det publika  fiaskot med 1941) är han ändå en av mina absoluta favoritregissörer. Han är, även om cineaster och andra filmtyckare skulle spy galla över mig nu, en kameleont av största rang. Va? säger ni och sätter kaffet i halsen. Jo. Jag tycker det. Vem hade kunnat styra upp Saving private ryan, Amistad och Lost world på 2 års tid i slutet av 1990-talet? Vem hade kunnat regissera Schindlers list och Munich med sådan förträfflig precision? Vem besitter sådan kunskaper att både kunna ro hem ett äventyr av svårsålda Tintin till en amerikansk publik och SAMTIDIGT regissera dagens film, War horse? Öhh.. Ingen.

Men. Nu till dagens recension av Spielbergs senaste. War horse är en skröna som gjord för Steven Spielberg. Den är grandios i sitt berättande. Som en modern variant på Höstlegender (minns ni den?) men istället för att följa en krigisk Brad Pitt genom decennier av krig och förödelse vilar filmens dramaturgiska mallar på en..häst.

War horse är och förblir en matiné av stora mått. Och Spielberg vet precis vad han håller på med. Han kan det här. Utan den minsta tanke på att förminska den gråtfyllda effekten av stora slag, kanoner som briserar och hästen fotograferad i motjus fixar han biffen. Om man nu gillar tanken att en 2 1/2 timmes spelfilm skall handla om en..häst. Ja. Då är den riktigt underhållande. Nu är det ju så, att jag hatar hästar. Men för guds skulle, tro inte att jag blir mindre imponerad av det filmiska hantverket på grund av det. Knappast. War horse är gedigen på många sätt. Tro ingenting annat. Men jag kan för mitt liv inte släppa tanken. Varför Spielberg? Varför en häst? Fanns det ingenting annat du kunde pyssla med, samtidigt som dina medarbetare på Dreamworks fixade animationerna till Tintin-filmen?

Efter denna mastodont och gråtmilda film ska jag väl ändå få min efterlängtade filmatisering av Abraham Lincoln som Spielberg snackat om i över tio års tid? Kom igen nu Steven, du kan bättre än så här. Det är nog med hästar nu. Starta det riktiga kavalleriet någon gång.

Chronicle

Skådespelare: Dane Deehan, Alex Russell mfl.

Regi: Josh Trank

Genre: superhjältedokumentär

20th century fox

Kommer det alltid att vara så här? Så fort genrefilmer söker nya vägar till framgång letas det febrilt i hjärnbalken på filmstudiornas massiva möten och det ENDA producenterna kommer fram till är…dokumentär-känsla. Ja. Vad säger man. Skakig kamera med finurliga specialeffekter signerad de största studiorna i världen. Chronicle är en av dessa som hanterar det “nya” sättet att producera storskalig film med små hjälpmedel. I populärkultur kontext började det här med dokumentärkänsla väl med Blair with project från 1999 (rätta mig gärna om jag har fel) och den filmen var i alla avseenden väldigt effektiv och bra. Chronicle spinner vidare på idén om den medverkande kameran. Inget ont i det, men det kan tyckas lite slappt och småtjatigt.

Vi träffar tre unga grabbar på fest. En av dem hittar någonting märkligt i skogen. Ett djupt hål med hemligheter de aldrig kunnat ana att de skulle bli en del av. Den yngste av dem, Andrew (Dane Deehan) blir så djupt påverkad av det märkliga fyndet att han misstolkar hela prylen och utnyttjar krafterna som alla tre besitter. Tänk Frankenstein kontra superhjälte goes wild. Typ.

Vad finns i mörkret?

Chronice är snygg och har fantastiska specialeffekter. Men jag är ändå besviken på resultatet. Manuset är flyktigt och enkelspårigt på samma gång. Det är ingen ordning och det är ofta dåliga investeringar i våra huvudkaraktärer. Det slarvas också med etableringen av Andrews ”förvandling”. Hur kommer det sig att vi behöver bara 2-3 minuter mellan “goodie two shoes” snubbe till en helt vansinnig tonåring som välter byggnader i centrala Seattle? Jag köper inte det.

Men Chronicle är en, förvisso ganska kort, krönika om tonåringars trasiga uppväxt och deras möte med det övernaturliga.

Som en E.T. på speed.

Safe House

Skådespelare: Denzel Washington, Ryan Reynolds mfl.

Regi: Daniel Espinosa

Genre: action/thriller

Universal

Han håller den svenska fanan högt. Daniel Espinosa sätter lilla svedala på filmkartan och bjuder in till en helsikes resa i actionlandet kallat Hollywood. Det skulle egentligen kunna vara en mer rutinerad och klippgalen regissör, säg Tony Scott, som hade kunnat sätta sin säregna prägel på bioaktuella Safe House med storstjärnor som Denzel Washington och Ryan Reynolds i de ledande rollerna. Istället sitter Daniel Espinosa i registolen och styr skutan i hamn. Och det är precis som om att karln inte gjort någonting annat. Safe house är effektiviserad action på hög nivå.

Denzel spelar Tobin Frost, landsförrädare och ruskigt skicklig på att: a) hålla sig gömd, b) slåss som en helfjädrad CIA-agent och c) vara supersmart. Ryan Reynolds spelar Matt, en ung agent som söker en väg ut till den riktiga spionvärlden ute på fältet. Han är fast i Sydafrika, Johannesburg, och vaktar fyra väggar med sunkigt kaffe och dålig television som enda sällskap. En dag får han uppdraget att hålla Tobin Frost sällskap. Gissa om helvetet brakar loss.

Safe house spelar visserligen på bekant action-mark och manuset är tunt som nyfallet höstlöv, men det rör mig inte i ryggen. Precis som ovannämnda och ruskigt skickliga Tony Scott talar den rådande estetiken sitt tydliga språk. Pang-pang-pang. Klipp-klipp-klipp. Ett furiöst tempo av bilder. Jump-cuts och krispigt foto. Tänk er Snabba cash upphöjt till 100. Safe house är en riktig nagelbitare. Tätare än Espinosas svenska film och flerbottnad än Joel Kinnemans stela skådespeleri i samma film. Denzel är (naturligtvis) grym som livsfarlig fd agent och det är kul att se Fares Fares (!) få rikligt med spö av densamma. Kinneman dyker också upp i en kort men viktig roll.

Håll i löständerna och spänn fast säkerhetsbältet. Safe house är en högoktanig action-thriller av klass.

Daniel Espinosa har stakat ut sin väg i det stora landet i väst. Och den ser onekligen guldkantad ut.

The Descendants

Skådespelare: George Clooney, Shailene Woodley mfl.

Regi: Alexander Payne

Genre: drama

20th century fox

Han är smått genialisk denne Alexander Payne. Nitisk i sin stilstudie av människans trasiga inre och humörsvängningarnas mästare. I Sideways viftade han med registrollstaven och förvandlade två vinkännare och dess melankoliska resa genom ett solgassande Kalifornien till en fröjd för alla sinnnen. Han framträdde som regissören med järnkoll på människans sköraste och hjärtvärmande delar. Nu tar han an Hawaiis soldränkta stränder, torkade palmer och det djupt sorgliga hos en nedbruten medelålders man, spelat magnifikt av oscarnominerade George Clooney. Det låter väl som en berg och dalbana till film eller? Jo, känslomässigt omtumlande är det, minst sagt, och sannerligen präglat av Alexander Payne stilistiska regi. The Descendants är onekligen ett litet mästerverk.

Clooney med dåliga nyheter.

George Clooney söker sin egentliga indentitet. Det skulle kunna vara undertiteln på bioaktuella The Descendants. I samtliga filmer som Payne står bakom är det ofta det ständiga sökandet efter identitet som ligger först på agendan. Att finna sig själv genom att förlora sig själv. I The Descendants binder Payne samman förlust, svart komik och mänskliga relationer på ett lysande tillvägagångssätt. George Clooney bär ensam hela filmen från start till mål, utan en minsta tanke på överspel eller det där klassiska (smått uttjatande) ryckiga rörelsen han gör med nacken som blivit hans signum med åren. Det här är Clooneys största stund som skådespelare.

På jakt efter det förflutna

Men The Descendants är mer än en stilstudie i exceptionell regi och skådespelartalang. Manuset är kanske det bästa som filmatiserats sedan..ja..just det..Sideways. Alexander Payne känner den ensamma människan lustfyllda och kanske ibland, rodnande krav på närhet och hur förbannat svårt det kan vara (framförallt i medelåldern) att närma sig sina barn. I The Descendants får vi, ibland, en smått olustig konfrontation mellan Clooneys karaktär och hans döttrar som är på väg in i vuxenlivet. Aldrig förut har väl dumdristighet och okänsla inför sina barn skildrats så effektivt som i händerna på en av 2000-talets bästa regissörer.

The Descendants är värd varenda krona på biobiljetten. Varenda minut och varenda sekund. Det är en fröjd för alla sinnen. Och en film att se om. Jag längtar redan till dvd/blu-ray släppet.

Recension

Hamilton I nationens intresse

Skådespelare: Mikael Persbrandt, David Dencik mfl.

Regi: Kathrine Windfeld

Genre: action/spänning

SF

Glöm Peter Stormares viftande med Statoilkort och flängande man boobs. Glöm Stellan Skarsgårds finpolerade tryne från 1980-talet. Glöm alla skådespelare som en gång gestaltat Guillous agent på vita duken. Glöm allt du tidigare sett i svensk action väg. Nu är det en ny tid. Ny strid. Med det sagt, fy satan vad bra nya Hamilton filmen är.

Foto: SF

Mikael Persbrandt spelar agenten utan ånger, mannen med rätt att döda. Stöpt i cementblock, vältränad till tusen och fåordig som den värsta tysta superagenten. Hamilton I nationens intresse är något så ovanligt (och för den delen mycket uppfriskande) som en actionfilm att jämföra med Bourne filmerna, senaste Bond och vilken Peter Berg regisserad politisk actionfilm som helst.

Onda män är på jakt efter massförstörelsevapen. Hamilton kommer med blotta förskräckelsen undan en attack riktad mot konvojen som fraktar dessa och sedan..ja..full fart. Man behöver inte skämmas för att snacka svensk action längre. Men filmens verkliga styrka är det genialiska fotot, kargt och naket och sårbart. Regin bländande. Dialogen till viss del lite stötig och teatralisk (men vilken svensk rulle har inte haft det sedan 1930-talet?) men ändå levererar Hamilton någonting så fruktansvärt skickligt och fantastiskt att man glömmer det och placerar in det i marginalerna.

Hamilton I nationens intresse är den svenska action filmen som tar (förhoppningsvis) en nytt, efterlängat avstamp till en ny era. Ett nytt årtionde, med en svensk agent som inte räds någonting. Hamilton är min nya hjälte.

Recension

The darkest hour

Skådespelare: Joel Kinneman, Emile Hirsch mfl.

Regi: Chris Gorak

Genre: scifi/skräck/action

I bioaktuella The darkest hour hade jag sett framemot ett dystopiskt Moskva i vinterskrud, fängslande karaktärer fajtandes aliens med röda torget som fond. Visst, det är förbenat snyggt men The darkest hour påminner mest om en reklamfilm för öststaternas numer västeuropeiska look och motto och det blir liksom inte så mycket över till en halvdan scifi-rulle.

Det börjar lovande. Unga studenter intar Moskva, lever loppan och kärleken spirar. Staden blir anfallen av mystiska moln (ja, rökmoln typ) som snappar tag i de stackars människorna och suger musten ur dem. Bokstavligen. Joel Kinneman tillsammans med duktiga Emile Hirsch (hur hamnade han i detta?) slår rymdmonstren på käften så det ekar i biosalongen och 3D effekterna, tja, de är väl sisodär. Varför 3D egentligen? Filmen hade fungerat väldigt bra utan.

The Darkest hour besitter iallafall någon sorts av styrka. Och det är i det visuella. Regissör Gorak är skicklig och har fina Fight Club och Minority report på meritlistan som art director. Men denna hade han väl kunnat vara utan? The darkest hour är, ganska väntat, en besvikelse. Jag hoppas på en bättre framtid för unge herr Kinneman i Hollywood.