NEDS

Skådespelare: Conor McCarron, Martin Bell mfl.

Regi: Peter Mullan

Genre: diskbänksrealism

Njuta films

Den drabbar sina åskådare hårt och obarmhärtigt. Utan vare sig sentimentalitet inlindad i Hollywoods tårdryftande sökande efter enkla lösningar eller västvärldens pekoral till filmer som vill lyfta fram ungdomens baksida. NEDS (som står för Non-educated delinquents) är skotsk diskbänksrealism i det allra skitigaste, hårdaste och vackraste slaget.

Historien om den unge John, ett framtidshopp i sorgliga Glasgow i början av 1970-talet, är bitvis svår att ta till sig. Men filmen, skickligt regisserad av erkände Peter Mullan, ter sig så ofrånkomligt realistisk och stötande att man inte bara kan sluta titta. Det är dammig arbetarklass i smutsiga förorter, det är vansinniga slagsmål med flaskhalsar och människoben som ryker. Det är This is England och mycket därtill.

NEDS är det svartaste och glåmigaste jag bevittnat sedan Danny Boyles skickliga debut Trainspotting. Med lysande skärpa i dialog, foto och skådespelarinsats höjer sig NEDS till skyarna inom den realistiska fåran av filmer från de brittiska öarna. Den kom redan 2010 men finns nu på dvd från skickliga Njuta films.

Varje lite parvel med ett uns av vett borde se NEDS idag. Eller varför inte börja visa den i skolorna?

The Caller

Skådespelare: Rachelle Lafevre, Stephen Moyer mfl.

Regi: Matthew Parkhill

Genre: thriller

Scanbox

Ok. Om det ringer mitt i natten och någon tokig kärring på andra sidan luren skriker en massa strunt till dig. Vad gör du? 1. Fortsätter som vanligt, rycker på axlarna och säger till dig själv: Mäh! Vilken skojig tant! 2. Går och lägger dig och låtsas om ingenting har hänt. 3. Rycker UR TELEFONSLADDEN!

Undertecknad skulle lätt välja alternativ nr 3.

The Caller har alla dessa crazy inläggen. Det startar ordinärt. Ung tjej (Lefevre) lämnar trasigt förhållande bakom sig. Hon har blivit trakasserad av sin fd man och möter honom i rättegång. Han får ett förbud mot henne att vistas ca 100 meter ifrån expartnern. Bra gjort där. Gissa vem som dyker upp om nätterna och gör livet pissesurt för henne? Igen.

Stackars ensamma tjejen med gammal hederlig hemmatelefon fortfarande

The Caller kanske låter som värsta sunkiga tv3 thrillern ni kollar på under den där söndagskvällen när måndagsångesten kommer krypande. Jo, visst är den tramsig. Men jag gillar vissa delar av den. Det exemplariska fotot till exempel. Som spänningen mellan vår kvinnliga och manliga rollfigur till exempel. The Caller är tramsig, flumsig och sådär småklantigt hafsigt ihopklipp också. Men jag vet inte, ibland gillar jag trams på film också.

Helt ok trams liksom.

Åhh.. Varför skall det alltid regna när jag inte kan hitta bilen?

The Caller finns ute på dvd nu från Scanbox.

Hugo

Skådespelare: Cloe Moretz, Jude Law, Ben Kingsley mfl.

Regi: Martin Scorsese

Genre: äventyr/drama

Entertainmet in video

Martin Scorsese´s Hugo är med all säkerhet lika mycket hyllning till filmens magiska värld som en personlig resa för regissören genom världshistoriens alla filmalster. Scorsese är den bästa filmskaparen att fixa biffen. Och som han gör det. Hugo är utan tvekan årets mäktigaste 3D-resa.

Kameran sveper över ett Paris under 1910-talet, färgerna bland stadens torghandel blandas med skyltfönstrens lockande parfymer och galanta klädesplagg. Lilla killen Hugo bossar över tågstationens alla klockor. Och de är många. Han har fri sikt bakom de krävande urverken, där ser han tågstationens mest skrämmande vakt (duktigt spelad av Sasha Baron Cohen) och tillika Hugos Nemisis. Han har en brokig bakgrund, Hugo, med en kärlek för ny teknik kan han inte hålla sin fingrar i styr. Han stjäl reservdelar ur affärer för att knepa ihop sin fars uppfinning. En robot som kan skriva.

Filmmagi. Både för tittaren och för filmens karaktärer.

Hugo klockar in på över 2 timmar och det märks knappt. Tiden flyger förbi. Martin Scorsese har en förmåga att lotsa in tittaren till ett särskilt universum. Och filmen har mycket gemensamt med hans tidigare verk om man ser till helhetsupplevelsen. Det är OMÖJLIGT att vrida bort huvudet, greppa godisskålen eller kolla statusen på fejjan. En blick bort och magin är förlorad. I Hugo krävs 100% engagemang. Och just precis det är vad Scorsese ägnat sig åt under filmen. Och det märks.

Det var väldigt längesedan jag såg en film som hyllade 1910-talets estetik, filmer och leverne så fantastiskt som i Hugo. Det är en riktig fullträff. Synd bara att jag missade den på stor duk.

Hugo får svensk dvd premiär under sommaren 2012. Den finns nu att köpa på import.

The Innkeepers

Skådespelare: Sara Paxton, Pat Healy mfl.

Regi: Ti West

Genre: spöken på loftet?

Njuta films

Som mina förväntningar hade skruvats upp inför detta. Ti West regisserade fjolårets mest underskattade skräckfilm House of the devil. Med spöklik (ursäkta) precision på 70-tals estetiken skapade han en av de mest stilbildande filmerna inom genren på många år. Nu tar han sig an spökfilmsformulan. The Innkeepers är som en modern variant av Poltergeist, fast utan bra skådespelare och med den speciella glimten i ögat.

Filmen tar sin början när vi checkar in på det anrika hotellet The Yankee Pendlar Inn. Huvudrollen spelas av Sara Paxton och hennes karaktär Claire är mer nyfiken på hur spöken raljerar i korridoren än att ta hand om de få hyresgästerna hotellt har. The Innkeepers startar magnifikt. Med bekanta grepp i en genre som inte lider av användandet av återupprepningar. Men det är i regiarbetet det brister. Och monumentalt dessutom.

spöken månne?

Ti West får inget grepp på upplägget. Ska Claire (Paxton) vara en nyfiken jänta som inget hellre vill lägga vantarna på spöken, då behöver hon väl lite skinn på näsan? Redan från start är hon rädd för allt och mesig som få. Under filmen händer ingenting i hennes utveckling. Som en mespropp genom hela historien vankar hon genom ändlösa korridorer utan resultat. Visst, filmen har en liten tendens (med fokus på LITEN) att skrämmas. Men då har man redan tappat intresset för dess karaktärer.

Om The Innkeepers hade investerat i sina karaktärer, som är bland det viktigaste man kan göra i genren (se The Others tex) så hade detta varit en höjdare. Ti West borde tänka om, starta om och göra om. Om det nu vore så enkelt.

The Innkeepers finns ute på dvd/blu-ray den 25 april från Njuta films.

The Thing

Skådespelare: Mary Elisabeth Winstead, Eric Christian Olsen mfl.

Regi: Matthijs Van Heijningen JR

Genre: skräck

Universal

John Carpenters film The Thing från 1982 är en av mina absoluta favoriter. Carpenter själv säger att det är hans bästa film på sin digra meritlista och jag förstår honom. Det är få skräckfilmer som besitter sådan pondus, realism och sciencefiction i ett och samma paket. Filmen är för övrigt en nyinspelning av 1950-tals klassiker. Nu är då nyinspelningen på nyinspelningen här. The Thing anno 2012 är faktiskt en helt ok nyinspelning och bjuder på några riktiga skrämmande scener.

Den senaste versionen av The Thing tillhandahåller mer av prologen än vad Kurt Russells jakt på rymdvarelser gör. Det är den nya filmens styrka. Här får vi följa den norska antarktiska expeditionen ända från starten och det är en spännande upptakt till filmens klimax. Huvudrollen spelas istället för den manliga castingen i originalet, här av en kvinna. Både på gott och ont anser jag. Jag tycker att avsaknaden av kvinnlig fägring gjorde Carpenters The Thing så fängslande. Men det är finurligt och bra gjort av filmteamet att använda sig av riktiga (och det är på tiden) norska/danska skådespelare av riktig klass, det skapar en realistisk ton på hela upplägget.

Läskigt bland is och aliens i antarktis

Å andra sidan haltar The Thing årgång 2012 i skräckscenerna. I John Carpenters version är det fullständigt fantastisk att se specialeffekterna som INTE är CGI, men naturligtvis används dessa skräpiga effekter i den senaste installationen. The Thing vacklar i representationen av ny modern skräckfilm som rider på vågen av remakes. Jag fullkomligt älskar 1982-års version. Den nya filmen gillar jag lite grann. Men glatt överraskad är jag. En fullständigt fiasko är det absolut inte. Carpenter kan vara nöjd.

The Thing finns ute på blu-ray (som för övrigt är toppklass prestanda, vilket ljud! och dvd från Universal nu.

WinWin

Skådespelare: Paul Giamatti, Amy Ryan mfl.

Regi: Thomas Mcarthy

Genre: drama/komedi

20th century fox

Jo, jag tackar. Äntligen en charmig, kärleksfull och bländande enkel historia som tar tittaren på en känslomässig resa. Inte sedan Juno har sådan träffsäker dialog funnits avbildad i manus och i bild. Thomas Mcarthy (också skicklig skådespelare) har regisserat WinWin. Man känner igen hans säregna stil från filmer som fantastiska The Station agent och 2008-års The Visitor. Det är lågmält men smäller högt i både historien och skådespelarinsatserna.

Giamatti och Schaffer

Paul Giamatti tillhör mina absoluta favoriter. Har han gjort en enda dålig roll? Tror inte det. I WinWin spelar han en kämpande advokat (alldeles lysande naturligtvis) i den sömniga amerikanska småstaden. På fritiden tränar han det lokala brottningslaget utan framgång. Tills han träffar lovande och framgångsrika Kyle (Alex Schaffer). Kyle vänder upp och ned på sina motståndare på mattan och golvar samtliga familjemedlemmar i Giamattis närhet.

WinWin är hyllad och jag förstår lovorden. Det är sällan man stöter på ett sådant lysande mix av drama, komedi och realism. Kanske rentutav en av årets absoluta höjdare? Och perfekt för söndagsmyset.

WinWin finns ute på dvd/blu-ray nu.

Real Steel

Skådespelare: Hugh Jackman, Kevin Durand mfl.

Regi: Shawn Levy

Genre: drama

Touchstone pictures

Ni vet den där känslomässiga och bekanta historien om fadern som träffar sin son efter en lång tid. De delar en passion, ett intresse som för de samman och till slut står de där, som segrare. Jag kan inte sluta tänka på den gamla härliga 1980-tals pastischen Over the top med Sylvester Stallone som långtradarchaffisen som åker runt på sunkiga hak och bryter arm tillsammans med sin son när jag ser Hugh Jackman spänna musklerna i dvd aktuella Real steel.

Tematiken är tydlig. Sockersött blandat med specialeffekter (fantastiska sådana) och slutet gott allting gott. Real steel startar med Hugh Jackman som avdankad robotbyggare. Året är 2020 och människorna har ledsnat på att se folk slå skiten ur varandra i boxningsringen. Istället investeras det i massiva robotbyggen för att dämpa behovet av gladiatoriska spel för den krävande massan. Under allt detta spektakel träffar Hugh Jackmans karaktär sin son (de har inte träffats sedan han föddes) och ett gemensamt intresse är startskottet för filmen.

Hugh skuggboxas med en robot. Varför inte?

Real steel är riktigt sliskig, tillrättalagd, naiv och borde tilltala alla småkillar med ett intresse för robotor mellan åldrarna 10-14år. Men å andra sidan är det en hejdundrande åktur bland hisnande actionsekvenser och som sagt, makalösa specialeffekter.

Tänk Transformers VS Rocky VS Robot wars. Typ. I Real steel är den glänsande metallen i förgrunden, de snygga effekterna i fokus och historien banal som en Taylor Swift textrad. Men vad gör det när det är så förbannat snyggt gjort?

Real steel finns ute nu på dvd och blu-ray från Touchstone pictures.

Tower heist

Skådespelare: Ben Stiller, Eddie Murphy, Casey Affleck, Matthew Broderick mfl.

Regi: Brett Ratner

Genre: komedi

Universal

Det var längesedan man bevittande en stark skådespelarensamble i en komisk film. Dvd/blu-ray nyheten (ute 28 mars) Tower Heist är proppad med talangfulla skådespelare och en habil regissör och resultatet är inte fy skam.

Tower heists handling kretsar kring multimiljonären och storsvindlaren Arthur Shaw (skickligt spelad av Alan Alda) och hans lurendrejeri högst uppe på välkända skyskrapan The Tower. Höghusets högsta höns (hmm..tre H:n i rad?) är Josh Kovacs (Stiller) och han personifierar gräsrotsarbetaren med samvete. Han luskar ut att ett skamligt bedrägeri har skett och att Shaw är den skyldige. Men hur skall han få Shaw att erkänna och hur skall han skaffa tillbaka alla pengar han stulit?

Stiller och Murphy i högform

Tower heist är som en skruvad version av Oceans 11, 12 & 13. Eddie Murphy är tillbaka i gammal högform. Stiller likaså. Kul också att se Matthew Broderick i en sliskig, självupptagen roll som revisor. Han gör det galant. Tower Heist regisseras av Brett Ratner, mannen bakom Rush hour-serien. Denna actionfyllda, komiska lilla oslipade diamant till film är lika galet uppskruvad som Jackie Chan och Chris Tuckers vansinninga pang-pang resa. Skillnaden är att Tower Heist har bett bättre bett i komiken och en fullständigt imponerande castlista.

Tower Heist finns ute på dvd och blu-ray den 28 mars från Universal.

ps…

Glöm INTE att ni kan vinna ett ex av ovanstående film här på bloggen, senast 2 april vill jag ha ert svar.

Apollo 18

Skådespelare: Warren Christie, Lloyd Owen mfl.

Regi: Gonzala Lopez-Diego

Genre: skräck

Scanbox

Även om vi matas med gigantisk sked av dessa “dokumentära” skildringar i filmkontexten är det ganska intressant att vi sväljer illusionen med hull och hår varje gång vi möter detta på duken/skärmen. Apollo 18 (premiär på dvd 28 mars) är en av dessa experiment, om man nu kan kalla dem för det, filmer som med relativt enkla och billiga medel uppnår någon sorts av skrämseleffekt genom att använda sig av skakiga handkameror, robusta klippningar och en tidsanda som relaterar till det förgångna. Skickligt utfört, bra presenterat men kanske, en aning, sökt.

Apollo 18´s handling kretsar kring den sista månfärden som ägde rum 1974. Vi får följa de “bortglömda” banden som NASA hållt undangömda i någon skrubb någonstans för att först nu dyka upp och kunna presentera för oss åskådare vad som egentligen skedde under den där märkliga nedstigningen på månen för 38 år sedan. Det har skrapats och skrubbats på filmen för den äkta 70-tals känslan, det har investerats i karaktärsutvecklingen och vissa scener besitter sådan vitalitet och kraft så skräcken blir ohyggligt närvarande. Apollo 18 är en klassisk monsterfilm. Finns det liv på månen? Är det av godo eller ondo? Är vi ensamma i universum? Ja, ni fattar.

Instängd i rymdkapsel på månen. Ingen höjdare.

Men samtidigt som filmens dramatik lyfter tack vare den dokumentära känslan kan jag för mitt liv inte släppa tanken på hur det hade sett ut som vanlig 35mm film? Tänk Ridley Scotts Alien på månen typ. Apollo 18´s helhetsbetyg dras olyckligt ned av det ojämna slutet. Men annars, en stundtals ryslig sista resa till månen. Jag skulle då inte sätta min fot där.

Apollo 18 finns ute i butik den 28 mars från Scanbox.

Paranormal activity 3

Skådespelare: Katie Featherston, Spargue Grayden mfl.

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

Genre: skräck

Paramount

Med tiden kan vi tricksen. Vi lotsas in i en realistisk värld med skuggor på väggen, konspiratoriska fädrer och missgynnande parförhållanden. Skräckserien Paranormal activity kör med öppna kort. Och i del 3 sväljer vi allt med hull och hår. Vi har sett det förut, men ändå, sitter vi där med kudden i högsta hugg och försöker greppa partnern efter den läskiga scenen i vardagsrummet eller badrummet. Och allt detta sker utan ett utsmyckat skräckslaget soundtrack. Är det inte smått fantastiskt så säg?

Paranormal activity skapade ringar på vattnet under 2009. En urban myt säger att självaste mästerregissören Steven Spielberg ringde sin polare George Lucas och bad honom komma över för att ovanstående film var alldeles för läskig att bevittna i ensamhet. Han gjorde helt rätt. Paranormal activity är effektiviserad skräck på allra högsta nivå. Med enkla medel dessutom. Avskalad till gränsen på avantgardefilm men omöjlig att vrida bort huvudet ifrån. Och lika läskig, motbjudande och elak är dvdaktuella Paranormal activity 3.

Ett bekant bildsnitt

Vi följer de olycksbådande systrarna igen. Denna gång backas bandet till sent 1980-tal och deras första möte med demonerna som hemsöker deras familj äger rum. Det är ett envist letande efter knarrande dörrar och mörka korridorer och jag kryper djupare ned i soffan. Paranormal activity 3 lider inte av det klassiska uppföljar-syndromet, utan del 3 i serien klarar sig väldigt bra på egen hand och det är behagligt att (om än skrämmande) vara en del av denna fascinerande skräckfranschise. Jag imponeras av det minimalstiska filmarbetet. Ljudet smyger på åskådaren, det stiliserande fotot likaså men mest imponerande är ändå skådespelarinsatserna.

Paranormal activity 3 är en fröjd för ögat. Om man nu inte redan har gömt dem i händerna då förstås. Om inte, sitt då som mig, infernaliskt stirrande på en skärm som överraskar mig om och om igen. Det är mycket välkommet i en annars så ganska trött genre.

Paranormal activity 3 finns ute i butik nu från Paramount.