NEDS

Skådespelare: Conor McCarron, Martin Bell mfl.

Regi: Peter Mullan

Genre: diskbänksrealism

Njuta films

Den drabbar sina åskådare hårt och obarmhärtigt. Utan vare sig sentimentalitet inlindad i Hollywoods tårdryftande sökande efter enkla lösningar eller västvärldens pekoral till filmer som vill lyfta fram ungdomens baksida. NEDS (som står för Non-educated delinquents) är skotsk diskbänksrealism i det allra skitigaste, hårdaste och vackraste slaget.

Historien om den unge John, ett framtidshopp i sorgliga Glasgow i början av 1970-talet, är bitvis svår att ta till sig. Men filmen, skickligt regisserad av erkände Peter Mullan, ter sig så ofrånkomligt realistisk och stötande att man inte bara kan sluta titta. Det är dammig arbetarklass i smutsiga förorter, det är vansinniga slagsmål med flaskhalsar och människoben som ryker. Det är This is England och mycket därtill.

NEDS är det svartaste och glåmigaste jag bevittnat sedan Danny Boyles skickliga debut Trainspotting. Med lysande skärpa i dialog, foto och skådespelarinsats höjer sig NEDS till skyarna inom den realistiska fåran av filmer från de brittiska öarna. Den kom redan 2010 men finns nu på dvd från skickliga Njuta films.

Varje lite parvel med ett uns av vett borde se NEDS idag. Eller varför inte börja visa den i skolorna?

Dark shadows

Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Eva Green mfl.

Regi: Tim Burton

Genre: spex av Burton

20th century fox

Jag kunde inte tro, inte ens min vildaste fantasi, att min sagohjälte, min snyggaste filmstjärna och vänligaste regissör skulle ge sig an 2000-talets största filmhajp. Vampyrfilmen. Men det är klart (jag låter kanske negativ här) när Tim Burton och herr Depp gör det, ja, då blir det sannerligen väldigt speciellt. Visst. Men inte särskilt bra. Tyvärr.

Dark shadows är en hyllning till Boris Karloff, det gamla Hollywood maskineriet och Bela Lugosi. Ni vet. Episkt. Svulstigt och spektakulärt. Iallafall i dialog och foto. Just i spänningen och uppstegringarna av kärleksförvecklingarna händer det faktiskt inte så mycket.

Johnny Depp spelar Barnabas Collins, en stackars godsherre från 1800-talet som blir dömd till vampyr när hans älskade hustru störtar till marken. Han blir inspärrad på livstid (i typ 200år) och återkommer från de döda i 1970-talets Collinswood och till familjen Collins som nu huserar i hans gamla barndomshem. Collinswood är en sömnig småstad var huvudsyfte är att fånga in så mycket fisk som möjligt så staden har en liten chans att överleva. Barnabas hjälper familjen och staden på traven.

Dysfunktionell familj månne?

Hrrmm.. Jag vet inte jag. Dark Shadows vill så mycket. Det kläms och trycks på några få komiska situationer, den lånar friskt från 1930-talets skräckfilm, kontra några doser av Depps och Burtons säregna sorts av humor. Men. Det hjälper liksom inte. Jag sitter mest och gäspar och undrar när filmen riktigt kommer igång. Dark shadows är inte den där hyllningen till den klassiska vampyrfilmen jag hade önskat att Depp och Burton skulle gjort. Istället resulterar samarbetet i en enda stor gääääspning. Det trodde jag verklige inte.

Dark shadows visas på bio nu.

Ok. Jag kan tänka mig ett till barn. När jag ser detta blir jag smått rörd.

http://www.youtube.com/watch?v=nNtoq6SJ3_A

Den fjärde installationen i Mission Impossible serien, vid namn Ghost Protocol, landar på dvdhyllorna den 25 maj. Jag missade den på bio och är spänd på hur Tompan och de andra agenterna skall rädda dagen, världen, universum (?) denna gång. Jag har redan förbokat mitt efterlängtade blu-ray exemplar och recension kommer.

Tompan räddar liv. Igen.

Med oemotståndig charm, med fantastisk precision och ljuvlig gotisk förkärlek bjuder Tim Burton in ytterligare en gång sin kompanjon och käre vän Johnny Depp. Denna resa innefattar det mesta. Tror jag iallafall. Dark Shadows har premiär på bio nu på fredag. Recension kommer! Jag kan knappt hålla mig.

Se trailern: http://www.youtube.com/watch?v=isjg9O7ifwM

Spökskräckisen The Innkeepers på dvd står på spel. Mer om filmtävlingen under kategori: Tävlingar. Eller längre ned på sidan

Ditt svar skall vara inne senast fredag 11 maj. Lycka till!!

The Innkeepers kan bli din!

The Trigger effect är en dystopisk thriller som är ack så bortglömd men förtjänar en extra titt. Den släpps på dvd (äntligen) av svenska filmbolaget Njutafilms och det är sannerligen på tiden. Regisserad av Spielbergs favvo manuskille David Koepp och har Kyle Maclachlan, Elisabeth Shue och Dermot Mulroney i huvudrollerna.

The Trigger effect är en av 1990-talets absolut mest spännande filmer och, som sagt, måste ses igen. Hyr eller köp den från och med på onsdag.

Den gångna helgen gick i ett rasande tempo. I fredags var familjen Stjernström på leklandet Delfinen (låter som ett badhus tycker jag). Det var roligt. Svettigt att springa uppför trappor eftersom Konrad tyckte ruschkana var superroligt.

Lördagen spenderade jag med min son, frugan jobbade. Idag hängde Konrad och jag i stadsdelen Sätra. + att jag skrivit färdigt en tenta. Inte illa pinkat.

Imorgon väntar skola. Handla. Kolla på ny bil. Förbereda uppsats.

That´s all folks!

Big balls

The Caller

Skådespelare: Rachelle Lafevre, Stephen Moyer mfl.

Regi: Matthew Parkhill

Genre: thriller

Scanbox

Ok. Om det ringer mitt i natten och någon tokig kärring på andra sidan luren skriker en massa strunt till dig. Vad gör du? 1. Fortsätter som vanligt, rycker på axlarna och säger till dig själv: Mäh! Vilken skojig tant! 2. Går och lägger dig och låtsas om ingenting har hänt. 3. Rycker UR TELEFONSLADDEN!

Undertecknad skulle lätt välja alternativ nr 3.

The Caller har alla dessa crazy inläggen. Det startar ordinärt. Ung tjej (Lefevre) lämnar trasigt förhållande bakom sig. Hon har blivit trakasserad av sin fd man och möter honom i rättegång. Han får ett förbud mot henne att vistas ca 100 meter ifrån expartnern. Bra gjort där. Gissa vem som dyker upp om nätterna och gör livet pissesurt för henne? Igen.

Stackars ensamma tjejen med gammal hederlig hemmatelefon fortfarande

The Caller kanske låter som värsta sunkiga tv3 thrillern ni kollar på under den där söndagskvällen när måndagsångesten kommer krypande. Jo, visst är den tramsig. Men jag gillar vissa delar av den. Det exemplariska fotot till exempel. Som spänningen mellan vår kvinnliga och manliga rollfigur till exempel. The Caller är tramsig, flumsig och sådär småklantigt hafsigt ihopklipp också. Men jag vet inte, ibland gillar jag trams på film också.

Helt ok trams liksom.

Åhh.. Varför skall det alltid regna när jag inte kan hitta bilen?

The Caller finns ute på dvd nu från Scanbox.

Tjo!

Äntligen fick man tag i den. Den har bara funnits i min ägo som tv-dokumentär innan. Nu finns den även som bokform. Easy riders, raging bulls är den bästa, grövsta och ärligaste läsningen man kan hitta inom amerikansk 1970-tals film. Med andra ord: MUMMMMAA!

Galen Francis under 1970-talets början.