Sjunker djupare och djupare ned i filmnoir träsket. Ser just nu 1940-tals filmer på löpande band. Satan i gatan vad bra det är.

Johnny English reborn

Skådespelare: Rowan Atkinson, Gillian Andersson mfl.

Regi: Oliver Parker

Genre: komedi/action

Universal

Ni vet när skämten dras till sin absoluta spets i komedier. När det inte längre finns någon gräns mellan det helt absurda och galna. Mellan komedi, svart humor och galna upptåg. Där någonstans, mitt i smeten av naiv prutthumor, bläcksvart engelsk tragisk komik och fullständigt vansinniga actionsekvenser. Där hamnar dvdaktuella Johnny English. Och till råga på allt är han på pånyttfödd också. Jisses.

Rowan Atkinson är fullständigt briljant som Johnny English. Tom i bollen. Tom i agerandet. Tom film. Det briljanta kan ibland vara en pain in the ass. Johnny English är pensionerad efter katastrofen i Mocambique (från förra filmen som kom 2003) och vilar ut i ett munktempel. Han tränar ibland med en tung sten fastspänd på hans penis, dragandes i grus med svidande miner i ansiktet drar han stenen fram och tillbaka. Haha. Roligt som ett dagis, ungefär. Sedan blir han motvilligt indragen i en fullständigt vanvettig historia om karatesparkande japaner, korrumperande dubbelagenter och små gamla tanter med mord i blick. Det är..tja..dårskap.

Johnny English reborn har dock en scen som räddar hela filmen från fullständig katastrof. Rowan Atkinson är bäst när han är tyst och endast hans ansikte får synas i bild och i denna scen (tillsammans med en svikande kontorsstol) kan vara det roligaste jag sett på mycket länge. Syn bara att filmen inte kunde hålla samma genomgående klass.

Johnny English reborn finns ute nu på dvd och blu-ray från Universal.

Chronicle

Skådespelare: Dane Deehan, Alex Russell mfl.

Regi: Josh Trank

Genre: superhjältedokumentär

20th century fox

Kommer det alltid att vara så här? Så fort genrefilmer söker nya vägar till framgång letas det febrilt i hjärnbalken på filmstudiornas massiva möten och det ENDA producenterna kommer fram till är…dokumentär-känsla. Ja. Vad säger man. Skakig kamera med finurliga specialeffekter signerad de största studiorna i världen. Chronicle är en av dessa som hanterar det “nya” sättet att producera storskalig film med små hjälpmedel. I populärkultur kontext började det här med dokumentärkänsla väl med Blair with project från 1999 (rätta mig gärna om jag har fel) och den filmen var i alla avseenden väldigt effektiv och bra. Chronicle spinner vidare på idén om den medverkande kameran. Inget ont i det, men det kan tyckas lite slappt och småtjatigt.

Vi träffar tre unga grabbar på fest. En av dem hittar någonting märkligt i skogen. Ett djupt hål med hemligheter de aldrig kunnat ana att de skulle bli en del av. Den yngste av dem, Andrew (Dane Deehan) blir så djupt påverkad av det märkliga fyndet att han misstolkar hela prylen och utnyttjar krafterna som alla tre besitter. Tänk Frankenstein kontra superhjälte goes wild. Typ.

Vad finns i mörkret?

Chronice är snygg och har fantastiska specialeffekter. Men jag är ändå besviken på resultatet. Manuset är flyktigt och enkelspårigt på samma gång. Det är ingen ordning och det är ofta dåliga investeringar i våra huvudkaraktärer. Det slarvas också med etableringen av Andrews ”förvandling”. Hur kommer det sig att vi behöver bara 2-3 minuter mellan “goodie two shoes” snubbe till en helt vansinnig tonåring som välter byggnader i centrala Seattle? Jag köper inte det.

Men Chronicle är en, förvisso ganska kort, krönika om tonåringars trasiga uppväxt och deras möte med det övernaturliga.

Som en E.T. på speed.

Safe House

Skådespelare: Denzel Washington, Ryan Reynolds mfl.

Regi: Daniel Espinosa

Genre: action/thriller

Universal

Han håller den svenska fanan högt. Daniel Espinosa sätter lilla svedala på filmkartan och bjuder in till en helsikes resa i actionlandet kallat Hollywood. Det skulle egentligen kunna vara en mer rutinerad och klippgalen regissör, säg Tony Scott, som hade kunnat sätta sin säregna prägel på bioaktuella Safe House med storstjärnor som Denzel Washington och Ryan Reynolds i de ledande rollerna. Istället sitter Daniel Espinosa i registolen och styr skutan i hamn. Och det är precis som om att karln inte gjort någonting annat. Safe house är effektiviserad action på hög nivå.

Denzel spelar Tobin Frost, landsförrädare och ruskigt skicklig på att: a) hålla sig gömd, b) slåss som en helfjädrad CIA-agent och c) vara supersmart. Ryan Reynolds spelar Matt, en ung agent som söker en väg ut till den riktiga spionvärlden ute på fältet. Han är fast i Sydafrika, Johannesburg, och vaktar fyra väggar med sunkigt kaffe och dålig television som enda sällskap. En dag får han uppdraget att hålla Tobin Frost sällskap. Gissa om helvetet brakar loss.

Safe house spelar visserligen på bekant action-mark och manuset är tunt som nyfallet höstlöv, men det rör mig inte i ryggen. Precis som ovannämnda och ruskigt skickliga Tony Scott talar den rådande estetiken sitt tydliga språk. Pang-pang-pang. Klipp-klipp-klipp. Ett furiöst tempo av bilder. Jump-cuts och krispigt foto. Tänk er Snabba cash upphöjt till 100. Safe house är en riktig nagelbitare. Tätare än Espinosas svenska film och flerbottnad än Joel Kinnemans stela skådespeleri i samma film. Denzel är (naturligtvis) grym som livsfarlig fd agent och det är kul att se Fares Fares (!) få rikligt med spö av densamma. Kinneman dyker också upp i en kort men viktig roll.

Håll i löständerna och spänn fast säkerhetsbältet. Safe house är en högoktanig action-thriller av klass.

Daniel Espinosa har stakat ut sin väg i det stora landet i väst. Och den ser onekligen guldkantad ut.

Savannens hjältar

Skådespelare: Jim Broadbent, James Corden (svenska röster av bla Nassim Al Fakir, Babben Larsson mfl.

Regi: Reinhard Klooss

Genre: tecknat äventyr

SF

Filmhistorien har lärt oss ett och annat. Det är inte lätt att mäta sig mot giganter, det är inte lätt att visa musklerna från ett independent filmbolag och det är baske mig inte lätt att styra upp ett animerat äventyr och tävla mot jättar som Dreamworks och Pixar. Uppstickaren Constantin films är ett bolag som inte räds det minsta att visa sig på styva linan. Deras första animerade film, Savannens hjältar, räcker dock enbart halvvägs för att jämföra sig med sina bamsemonument till filmbolag. Det är ändå strongt gjort tycker jag.

Savannens hjältar inleds vackert på Afrikas solindränkta sluttningar. Vi får träffa elefanter, giraffer och små gnagare. Det klipps snabbt till andra världsdelar, där djur av alla möjliga slag drabbas av naturkatastrofer, tjuvar och banditer, kockar som försöker göra soppa på dom (!) eller andra anledningar som gör att de måste fly. Tuppar, isbjörnar och hyenor hamnar på Savannen och möts upp av filmens inledande “hjältar”. Det är småcharmigt och fluffigt och filmen riktar sig till åldrarna 5-10.

Savannens hjältar lider dock av halvhjärtad animation. Där Pixar och Dreamworks är världsledande, syns det tydligt att Constantin film försöker likna sina storebröder och resultatet blir..nja. Sådär.

Men Savannens hjältar är ändå ett bra steg mot en hårdare konkurrens om 3D animationen. Jag är ganska less på monopolet inom dagens animerade filmer. Constantin film vågar att sticka ut näsan i ett hårt klimat där jättar råder. Bara det är värd en rungande applåd. Jag väntar ivrigt på nästa film ifrån studion.

Finns ute på dvd den 22 feb från SF.

Idag (läs:torsdag 16/2) har jag föreläsning om skräckfilm på HIG. GISSA om jag kommer vara närvarande..? ööhh.. ja.

Jag börjar närma mig 2 år av studier på högskolan i Gävle. Herregud. Tiden går fort när man har roligt. C-uppsatsen närmar sig…

Psycho. Bra skit.

Alla hjärtans dag idag.

Nog för att det är suuuupergulligt med chokladaskar, biobiljetter och smycken på alla hjärtans dag till din käresta, men är det inte liiite coolare att ge bort en film i present? Jo, alltså en sådan som ni båda kan njuta av? Och glöm alla “självklara” romantiska filmer som varenda dåre köper så fort det skall mysas i tvsoffan. Jag tänker på det märkliga och konstiga man kan ge sin bättre hälft.

Här är två filmer som jag tycker ni skall införskaffa till ert hjärta idag:

Till tjejen:

What´s your number. Galen komedi/slapstick film med Anna Faris. Jag gillar Anna Faris. Hon är som en duracellkanin på speed. Filmen har också några galet dråpliga scener. Se den ikväll med någon du gillar.

Sköna Anna Faris

Till grabben:

The Amityville horror. Här kvittar det vilken version ni köper/hyr. Originalet från 1979 är makabert och väldigt läskigt med en skäggig James Brolin i huvudrollen som farsan som köper djävulens boning och har ingen aaaaning om det. Nyinspelningen från 2003 går heller inte av för hackor + Ryan Reynolds i bar överkropp som hugger ved. Då får ju liksom båda någonting att gotta sig i..

Brrrr.. läbbig kåk..

Trevlig alla hjärtans dag och ha en fin filmstund!

The art of getting by

Skådespelare: Freddie Highmore, Emma Roberts, Blair Underwood mfl.

Regi: Gavin Weisen

Genre: romantik/drama

20th century fox

När en romantisk film avväpnar frågan om ungdomlig kärlek och går till botten med kärleksbekymmer som rör ungdomen, då har den min fulla uppmärksamhet. I dvdaktuella The art of getting by är det snarare trubbel som hamnar i förgrunden än det glättiga romantiska slisket som brukar vara på receptet varje gång en romcom hittar raka vägen till direkt till videohyllan. Freddie Highmore spelar George, skoltrött som få och en riktig grubblare. Han träffar Sally (Emma Roberts) en klar motpol till hans instängdhet och hon dras till George lite kufiska karaktär.

George och Sally i möte på karakteristisk big apple mark

The art of getting by är som en korsning mellan en ungdomlig Woody Allen och en bitsk Edward Burns. Det är New York som osande storstad som spelar huvudrollen. Kallt och bittert går George mellan brunnslocken och Sally försiktigt efter. Inte för nära elden och inte för närgångna, utan hela tiden tummande på sin hämmade sexualitet och nyfikenhet. De pratas vitt och brett om tonåringars längtan efter närhet och sex kommer på tapeten. Men filmen vidrör aldrig dessa ämnen på ett plumpt eller likgiltigt sätt utan närmar sig åsikterna med den respekt de förtjänar.

The Art of getting by är en liten pärla i skörden av “direkt till dvd” träsket och definitivt värd sin publik.

Finns ute på dvd nu.   

Efter en intensiv torsdag med zombiefilmning på högskolan, en redigeringsdag på fredag under samma tak med efterföljande DJ  jobb på Slickcity och en lördag med galen 1-åring och med show på kvällen (ljust och fräscht på Läkerol arena) så blev söndagen väldigt slapp. En visit på Rusta för inhandling av sjukt onödiga grejer och laga mat. That´s it.

Imorgon är det måndag igen. Då avslutar jag filmen på HIG och väntar ivrigt på redovisningen på tisdag. Innan dess skall det klämmas Transformers 3 i 3D och kanske någon klassiker. Vi ses!

En söndag är som en sengångare..

Dark island

Skådespelare: Zero Kazama, Victoria Floro mfl.

Regi: Samuel Gorski

Genre: scifi/skräck

Scanbox

Jag gillar b-filmer. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. När det produceras film med glimten i ögat, med charm och finess, då behövs det inte mycket för att få mig på fall. I (snart dvd-aktuella) Dark Island finns allt detta inom räckhåll. Men det slarvas så mycket med genomförandet att jag lider mig genom ytterligare en film som vill så mycket, men kan så lite.

Dark Island startar intressant. En grupp elitsoldater skickas till en avlägsen ö där det har experimenterats på människor. En tydligt “spam in the can” kontext naturligtvis (se exempel som Aliens, The Cave, The Core mfl, mfl, mfl.) och det är sannerligen intressant till en början men upplevelsen blir platt fall när skådespeleriet brister, regin på gränsen till usel i vissa scener och när det hela ser ut som om att det är filmat på video blir man inte särskilt road.

Dark island hade kunnat blivit en actionstänkare av rang, nu spolieras all sorts av spänning eftersom alla inblandade har varit nöjda med ett halvfärdigt material. Synd. Jag gillade titeln, konvolutet och hela paketeringen.

Det hade kunnat blivit den grymma b-filmen jag gärna hade njutit av. Nu satt man istället och led genom eländet.

Dark Island finns ute på dvd från Scanbox den 22 februari.