Fyndade en fin portfölj på Pingstmissionen. Tack för kammen som följde med och vila i frid Arvid Hedman.

Nu har jag gjort ingenting sen runt kl 19. Det ger mig en ångest utan dess like. Om det skulle gå att ta på den skulle det vara som att sugas in i ett svart hål. Patrik Norqvist, fysikern i Boston Tea Party som tidigare gick på Kanal 5, sa i ett avsnitt att första symptomen av att “sugas in i ett svart hål” var att börja se dubbelt. Så, jag sitter här i min ömkan och ser dubbelt. Två skärmar. Två bloggar. Två facebook att hålla koll på. Två obäddade sängar. Fyra händer som luktar som fimpar… och så vidare, och så vidare. Ni förstår. Själv förstår jag allt dubbelt så bra. Så håll er inte på en mils avstånd från mig, utan två.

Säkert vårtecken, redan 95 kändisar spanade!

Sitter på bussen till veckans Span med Alex och grabbarna. Har mot min vilja hamnat på ett säte som är paj. I det här fallet; sätets luta-tillbaka-funktionen är sönder. Minsta kurva eller gupp gör att min tyngd får stolen att luta bakåt och slå i passageraren bakoms knän. Något jag mår dåligt över, trots min oförmåga att göra något åt det. Sitter även med högsta volym i öronen. Ändå så hör jag ständigt ett himla skrattande bakom mig. Inte från en person. Inte från två, utan från i stort sätt hela bussen. Antingen så är alla i bussen kompisar på syjunte-turné eller så har alla roligt åt mig och mitt säte. Sitter med mindre panik nu och är beredd att hoppa av efter motorvägen och sista vägen.
Kniper ihop ögonen och spelar Bob Dylan. Försöker tänka på annat.

Valde bort tunga kängor och snörade istället på mig ett par gamla sneakers vårdagen till ära. Stegen känns lika lätta som livet känns lätt sånna här dagar.

Har slagits med pensionärerna i kön till strömming. Tog mig med nöd och näppe därifrån med lunch åt mig och gode Daniel. Efter det handlade jag bröd och bullar på Epi. Drog sen solade, åt bullar och puffade. Fin dag än så länge.

Bästa tiden i livet. Stör mig inte.

Det nya livet… läs det högt. Det låter slagkraftigt. I den benämningen att det smäller rejält. Blåögat som färgar i efterhand blir med tiden till ärr, som i sin tur alltid kommer att påminna mig. Knacka mig på axeln om det jag sa till mig själv i söndags. Jag sa det inte bara, lät döpa hela jävla Karlavagnens stjärnor med mina ord. Som var följande; “imorgon (måndag) börjar mitt nya liv”. Vilket skulle innebära morgonpromenader, mindre puffande, stadiga och framför allt regelbundna måltider. Hur tror ni det har gått hittills?

Åt helvete är rätt svar.

Så sjukt pissiga människor som lovar sig själv sådant här. De som verkligen tar sig i kragen behöver varken avlägga löften eller gnälla/skriva massa larv om det i efterhand…

Hade en fin kväll för mig själv igår. Utan lotion och våtservetter. Köpte mat och hyrde film. Maten från Bakfickan och filmen från nätet. Kände mig som en fet tjyv. Men bra mådde jag i min ensamhet. Längtar redan till nästa söndag. Nam nam.

Folköl, kings of leon-dokumentär och snart lyssnar vi Bruce Springsteen lp-skivor.

Folkbeermonday, oh yeah!