Tittar på idol-finalen. Tror Robin vinner. Kom ihåg var ni hörde det först!

Befinner mig i en period i livet då jag likt en varulv växlar mellan en vardag rik på vänner, ovänner, nära och kära – och sena nätter, som efter en tid blir till dygn, ylandes i ensamhet. Just nu så glider hela jag mot det sistnämnda, alltså åt det ensammare hållet. Helt av egen vilja. Hundra procent eget val. Finner mig i det och trivs. Ser något vackert i att somna själv. Älskar att ha hela bädden för mig själv och ingen att kivas om den med. Visserligen bryts detta ibland. Men bara tillfälligt. Bara för en gång då och då. Rädslan att bryta mönstret tar över och avsked görs i samma hastighet som blixten slår ned. Börjar förstå att om de bepälsade timmarna blir fler kommer det hela att spåra ur. Kommer börja avböja allt med vänlighet, ibland med kall hand. Hitta på ursäkter för att inte socialisera. Boka tvättstugan alla dagar i veckan för att prompt kunna bevisa att jag inte har tid. Det hela tar fart. Springer på alla fyra ikapp den stora snöbollen av ensamhet och försvinner i dess växande skugga. Tynar bort och blir ett minne blott med tiden. Ser mig själv komma hem julen tjugohundrafyrtio, mager och pälsen inte alls så mjuk och gosig längre. Varit med om så mycket fint och hemskt. Sett hela världen. Gjort allt på min bucket list som skrevs en gång mest på skämt. Älskat. Hatat. Levt. Alltsammans på egen hand. Slängt telefonen efter vägen någon gång alldeles i startgroparna. Ingen runt granen skulle känna igen mig. Skulle le lite åt dem. Berätta och slå dem häpna. Stjäla lite skinka och ge mig av igen. Aldrig känna mig hemsk. Inte tänka på något eller någon. Förutom den där enstaka gången, väldigt sent i någon bar, falla ut i gråt och ångra mig. Ta upp kontakten med alla. Be om ursäkt. Sluddra. Förvirra. Grina lite. För att sedan vakna dagen efter och fortsätta livets lite kortare äventyr på alla fyra. Eller komma till förstånd och resa mig upp. Vakla en stund och se ut som ovan tvåbentare. Reparera i alla fall några brända broar samt bygga nya. Må bättre. Känna att fel val gjordes en gång i tiden. Varje natt drömma om att ha valt rätt växel och låtit skjuta den där vargen från första början.

Bang!

Ett skott som förändrar allt. Gör mig till en i mängden. Känner mig modern. Sammankopplar allt med facebook och twitter. Nu får alla veta vilken artist jag slaviskt lyssnar mest på. Vilken färg morgonkisset har. Inget görs numera obemärkt eller på egen hand. Kopplar in kniv och gaffel via USB till min Macbook och behöver numera bara gapa, tugga och svälja. Blir ruinerad av alla bitar cheesecake och dubbla expressos jag och alla mina vänner (både fysiska och i mitt flöde på twitter) förtär. Går upp i vikt. I samma takt som resten av världen. Jordens totala vikt ökar liksom för varje dag. Inte för att det spelar någon roll i rymden. Men någon smart människa kommer att uttala sig om det en vacker dag och få mig att tappa hakan i min sallad på något hippt fik – för att sedan plocka upp den och låtsas som ingenting. Låta det hela bara fortlöpa. Njuta av det moderna livet i ständig gemenskap. Ha en app för allt som går att göra, tänka på eller drömma om. Ständigt streama video på allt jag gör. Bara för att alla andra gör det. Hålla handen för kameran då jag öppnar bajsa-appen. Be er hålla för näsan. Ständigt förakta de där ensamma jyckarna som stryker längst de skuggbelagda gränderna. Kasta nötter på den ensamme i baren. Knäppa kort och posta bilden på alla tänkbara sidor med rubriken; “Orakad man sitter och gråter i baren, trivs tydligen inte med sitt liv och mumlar om något han ångrar…”

Sa jag föresten att jag sitter på Mocca nu och fikar i min ensamhet?