Det som gör det värt att slita sig svettig och blodig bakom en bar med 150 fulla rymlingar på andra sidan som skriker i takt med den alldeles för höga musiken, är utöver den välförtjänta ölen efter stängning inget mindre än dricksen. Utan dricks i bilden hade jag banne mig aldrig satt mig i liknande sits, not once, not nevah.

Skönt då när detta sker.

144 underbart svarta kronor för två ynka öl.

Detta kan ju tyda på två saker, antingen är man verkligen en hyvens bartender med en prisande skara gäster ELLER att man är helt och fullt sämst på sitt jobb och låtit gästen blivit för full så denne på sin höjd fattar vad en kortmaskin är.

Lite ospecificerat. Men jag vågar säga att alternativ två är inkorrekt gällande detta fall. Men huruvida jag är en hyvens bartender med ett fancrew är desto mer förbryllande alternativ.

Hur som helst. Gött med dricks.

Oooch så var man tillbaka från bruset och suset i Berlin. Tre dagar med fest, mat, sightseeing, gott sällskap och hotellrum som jag och Theo omedvetet trashade (inkluderar rödvin på vägg, säng och heltäckningsmatta, förstörda galgar och total rensning av minibar) samt misslyckade casinobesök.

Jag återhämtar mig fortfarande. Inte bara från Life & Deaths tvådagarsfest (som vi pallade nio timmar av) i den smutsigaste formen av Berlinklubbing, utan även från The Hunger Games som vi såg på bio och som även knäckte mig psykiskt efter 4.3 MINUTER.

Jag och Theo skulle inte heller kunna statuera som det organiserade turistparet, varpå hela vår fina minisemester blev förevigad i endast fyra-fem futtiga bilder. Bland dem en när Theo är sur på flygplatsen och en annan när jag sover på en sightseeingbuss.

Hur som helst så var det ett kanonbreak från vardagen i Oslo. Speciellt nu när huset är omringat av poliser med automatvapen och hysteriska journalister och TV-bussar som förmodligen blockar våra internetsignaler. Må Breivik sitta förevigt instängd i en kall cell.
Nu ska man serva samhället och gå till jobbet.

Auf Wiedersehen.

Det är bara sådan bra tajming ibland. När man får tag i sista Daimstruten i kiosken eller att man får sluta innan det blir fyllerush i baren, sådant ni vet. Idag är ett mycket bra exempel på bra tajming.

Efter fyra dagars helt omänskligt slit på en uteservering med törstiga gäster blev det nu söndag, det är riktigt dåligt väder i Oslo och imorgon börjar Norges säkert största och tyngsta mediabevakning någonsin. Hela grejen med Breiviks rättegång har gått fullkomligt bananas och avspärrningar, sladdar och TV-bussar svärmar kring Tingshuset. Inte förglömmas att jag och Theo faktiskt bor i huset bredvid.

SÅ BRA DÅ ATT VI DRAR TILL BERLIN OM EN TIMME!

Glöm allt vad sorg, regn och stress heter. Nu är det bara fest och good times.

Ich Liebe Semester.

Och ungefär så här kan det se ut när Justine ska ta sig an “hemlagad middag för en”.

Vad är detta egentligen vid närmare analys? Halv sex hos mig? Kitchen Nightmares Home Edition? Eller bara en ung människa utan någon som helst förmåga att ordna en okej måltid utan mikro och instruktioner?

Och med faktum att jag misslyckats med nudlar TVÅ GÅNGER samt att jag säkert skurit i fler fingrar än gurkor säger inget mindre än att jag behöver en lärare, alternativt matmässigt kunnig terapeut.

Jag tar mig an självutmaningen nästa vecka. Men just nu ska det BOKAS BERLIN TILL SÖNDAG!

Puss på er.

Åh, så var ännu en söndag kommen och lika slutkörd är jag som alla de andra 51 söndagarna på året. Bara att just denna söndag är lite, lite värre.

Den här påskhelgen har som ett brev på posten fullkomligt skakat om allt vad rutin och vana heter och jag är såhär i slutskedet helt jävla upp-och-ner-vänd, lätt aningslös av tid och rum och inte minst TRÖTT PÅ DETTA PÅSK-HELVETE.

Hade jag fått ledigt som jag bett om och kunde varit hemma i Gävle med familj och vänner hade jag älskat påsken. Jag hade förespråkat den och avgudat den. Men när hoppet stod som högst och förväntningarna var redo att slå in kommer ett ointelligent komponerat schema upp på jobbet och där stod jag som på en flygplats med biljett, resväska och Hawaiiskjorta på men utan pass.

Och inte var det då som att återgå till vardagen och muntert jobba vidare utan faktum att det är påsk i Norge ska inte heller förglömmas. Och för allas vetskap är påsk i Norge ungefär som en riktigt efterlängtad kollektiv bakisdag. Det finns inte en levande själ på gatorna, desto mindre inne på vår bar, och hela omgivningen anpassar sig knappt utan undantag efter de här helgdagarna.

Så påsken har verkligen petat mig i ögat genom att ens existera då jag glömmer att vi ska öppna sent under helgen och står startklar och kaffehetsig utanför jobbet TVÅ TIMMAR FÖR TIDIGT när det är JAG SJÄLV som skrivit lappen för öppettider på dörren. Det går inte att handla mat någonstans för att allt är stängt och har lett till att jag sitter hemma med enbart en prästost och två flaskor ketchup. Och när vi höll nattklubben öppen igår visade det sig att alla som går ut under påsken antingen är de som inte har någon familjemiddag att vara på eller de som prioriterar festen före. Det vill säga en hel del dåliga gäster. Lyckades till och med hamna i öppet bråk över två mojotis “som inte hade nog med sprit” enligt gästen.

Dessutom är alla banker stängda så vi inte kan betala hyran i tid och det verkar inte heller som att vi får något extra betalt för helgdagar i den här förbannade branschen.

Jag får helt enkelt återgå till min ost och ketchup och vänta ut härvan.

Glad jävla påsk.

Jag råkar vara jävligt kär idag. Väldigt trevligt.

Puss på er.

Är det något jag uppskattar på denna jord i samma grupp som trevliga människor, avslappnade människor och roliga människor så är det udda människor. Udda människor är helt fantastiska att stöta på inte bara av anledningen att det är ett schysst avbryt av det annars så långtråkiga flödet av folk utan också för att det blir rätt mycket mer intressant att konversera.

Bakom en bar har jag utöver att få lära mig göra en handfull cocktails lärt mig att hantera människor. Nyktra, fulla, högljudda, blyga, schyssta och störda. Och udda, såklart. Vilket är en väldigt mycket mer värdefull lärdom än att kunna svänga ihop en precist komponerad jävla skit-daiquiri. Jag tycker mig få mer utav människomöten än pengar för den goda spriten liksom.

Och då är det ju fantastiskt när den där udda personen glider in och får mig att fnissa av förtjusning bara genom att vara sig själv.

Idag kom det in en rätt speciell man när jag står på jobbet, stor och bufflig och med riktigt snabba sportbrillor, och sätter sig i baren. Han frågar med mjuk stämma om han kan få låna papper och penna för att han ska gå och köpa en symaskin. Han tar även fram en bild på just denna symaskin och visar för mig. Även om det tedde sig lite märkligt får han det han ber om och då tar han fram ett fotografi på en buss och ger till mig.
- Det där är min buss. Kostar fem miljoner. Hydro. Man kan dricka vattnet som kommer ur den, så rent är det.
- Jaha, kör du den här i Oslo eller?
- Nej, inte nu längre…
- Nähä.
- (tar ett djupt andetag) Ja alltså, den är 30 kvadratmeter. Som en liten lägenhet.
- Varför kör du den inte då?
- Det visade sig att man inte kunde köra i tunnlar med den för då pajade allt och folk gjorde illa sig… (ser väldigt ledsen ut).
- Det var synd. Den var fin i alla fall.

Sedan går jag och hjälper lite andra gäster och samtidigt hör jag honom muttra högt för sig själv i andra änden av baren; “Köpa köpa köpa. Alla bara köper och köper och köper.. kaffe” och jag fnissar så mycket att jag bränner västerhanden välförtjänt på en överkokt lattemjölk. När han sedan ska gå kommer han fram och ger mig detta;

- Jag hade inga visitkort kvar. Men du kan få den här.
- Åh, tack ska du ha.
- Javisst, på den där kommer du in på alla casinon i Europa med. De vet vem jag är.

Och sedan går han, ut ur mitt liv och mot sin symaskin medan jag blev kvar med alla andra långrandiga kaffegäster med kärleksproblem och pengasnack.

Suck. Man kanske ska sikta på att bli udda någon gång i framtiden så man kan göra cafépersonal glad lite då och då.

Det hade jag gillat.

Tre saker som får en att överleva en söndag som denna.

Att någon annan lagar maten åt en.

Att man får i sig nödvändig mängd socker-fett-kombination, gärna med jordgubbssmak. Den självfallet också lagad av någon annan.

En karl som är på precis samma “nu är jag hellre död än snackar med dig”-humör.

Hoppas ni haft en bra helg!

När ens ena av två DNA-gåvor kommer på besök blir livet helt plötsligt lite, lite bättre. Det blir det alltid.  I söndags kom mor min på blixtvisit och därefter får man ju då göra det till en blixtsemester, så på en och en halv dag har jag hunnit plöja igenom stor del av Oslos mycket goda utbud med mamma som medsoldat.

Vilken fantastiskt födelsedagspresent!

Kan ju bara vara så att jag är den mest föräldralimmade personen över 20, men är det alltid såhär bra att ha sin mamma på visit så kan mina framtida ungar räkna med att jag står där på trappavsatsen var tredje dag och kräva umgänge.

God tisdag!

Och ännu en lördag var kommen. I min önskevärld hade jag vid det här laget avklarat en arbetsvecka och skulle vart i full färd med att inhandla vin och koppla in högtalarsystem som förberedelse för en riktigt fest. Men nä. Inte den här lördagen heller. Nu förbereder jag mig snarare med en sportbehå och koffein för ännu ett tolvtimmars pass bakom baren på Kjökken&Bar.

But I’m not a downer. För imorgon kommer min mor på besök och med det sagt bör jag påbörja planeringen av två ordentliga top notch-dagar.

God lördag, folket!