Detta har jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Att vara riktigt, riktigt pank. Det är så ovanligt. Det är jag förvisso tacksam för, att det är ovanligt, men att behöva vända på tjugo enkronor innan jag tar det stora beslutet att köpa ett paket mjölk är unset irriterande. Kanske mest för att det inte var jag som satte mig i skiten denna gång.

Att ha förväntat sig en inbetalning på tiotusen men istället fått ett jävla tjut och ett rött varningsljus vid bankomaten kom som en fail. Min chef ignorerade väldigt ljudlöst och stiligt min önskan om semesterersättning och tänker prompt vänta några månader till med betalningen. Så efter det där paketet mjölk är jag numera stolt och rakryggad ägare av ganska exakt 27 kronor.

27 kronor. I Norge motsvarar väl det ett knippe dill i grönsakshandeln ELLER ett kvarts glas vin ELLER 0,0004% av hyran.

Så min vecka har väl mer eller mindre gått ut på att irritera människor i kö för att jag ska betala saker med femtioöringar samt att buga mig trippelvikt inför gäster som ger mig dricks.

27 kronor. Tills den 15:e mars.
Det går nog.. bra.

PS till chefredaktören; Är storbonusar för lång och trogen tjänst något vi kör med här på Nöjesmix eller? Om så är fallet… så har jag jobbat här i sex år. Så ni vet. XoXo.

För er som också sitter i en vinterbubbla och känner er lite avskärmade för allt vad vår vackra värld har att erbjuda där ute, kan det behövas något mer upplyftande än Family Guy-maraton och Friscomål. När jag igår kände mig som mest mörkersjuk, bakfull och jätteuttråkad råkade jag ramla över Baraka från -92.

Fucking. Love. This. Shit.

Tiden går fort när man har mycket att sysselsätta sig med. Nu har det helt plötsligt gått en vecka sedan jag tog mitt ansvar som plitare för Nöjesmix och skrev några rader, jag beklagar detta djupt men hänvisar till allt roligt  (och viktigt…) jag gjort istället.

• Bjudit hem min finkusin Sara till Gävle för några hinkar Kaffe Baileys och ett par dagar ihop.

• Umgåtts med familjen och haft mat- och drinkkväll med min far som vart ute och luffat i Thailand. Living the dream..

• Spelat intensiva biljardmatcher på Interpool innan brandlarmet började tjura och vi fick evakuera för att någon tyckte det var kul att mixtra med säkringen.
• Snackat skit med chefredaktör Anna gällande allt från Goyas VÄLDIGT färgglada affischer och hunden Boo till mexikanska restauranger i Barcelona och vuxenlivet i form av ett torp.
• Gett svar på tal till en trångsynt Gävlebo angående min krönika i Gefle Dagblad. Se mitt nyktra och förståndiga (…) svar i en GD nära dig typ.. idag.

• Fått min MacBook Pro väldigt omhändertagen av de helt sjukt professionella och trevliga killarna på Mediamarkt.
• Fixat lite i Jennys lägenhet med riktlinje “ljust och fräscht”…

• Flyttat tillbaka till Oslo och alla hinder som innefattas av det begreppet. Ramlat omkull med väskorna, ramlat omkull av mig själv i bistron på tåget osv. It never ends.
• Blivit sambo med mr T (!) och därmed spenderat några dagar i sängen utan intentioner att göra ett skit.

• Börjat jobba efter tre månaders schlack.

Så det är väl min bortförklaring för stunden. Hoppas ni köper det. Nu ska jag slå ett slag för samboskapet och försöka få Theo att göra mig lite mat.

Lev väl!

Ack, denna ljuva Gävlementalitet. Detta underbart kuviga sätt att vara på. Personligheter som vill så mycket och så väl men som fastnar i den mumifierade muren kring dem som byggts upp under många år av jantelag och dämpade bekräftelsebehov. Gävleborna, de varmaste kallpratarna av dem alla.

Det där söta och hysteriskt humoristiska har jag stött på några gånger de senaste dagarna.

På O’Learys sitter jag och Fia och avnjuter ett glas välförtjänt alkohol när en man dundrar förbi och in i vårt bord mitt i vårt samtal. Med vinterjacka halvt på, halvt av och ett rödmosigt smilande nylle och håret och alla håll ställer han sedan in siktet på vår popcorn-korg, tar sats, och sedan gräver ner underarmen i skiten. Tar en stor näve och trycker i ansiktet på sig själv. Fia stirrar trött. Jag tar upp popcorn-korgen och jagar mer eller mindre iväg honom med orden “Ta det då, ta allt förfan! ÄT DÅ!”

Mannen kommer senare och undrar förläget om vi var sura på honom?. Och vem fan är du herr Popcorn? Ja, jag är lite sur för att du förstörde två minuter för en timme sedan. Men det är å andra sidan väldigt kul att du skuttar tillbaka som en tonårsflicka och ska försäkra dig om att vi inte sprider rykten om dig istället för att bara be om ursäkt. Gävlebo – 1. Kommunikation – 0.

Jag och Jenny småhandlar på Klöver Ess och ska precis gå ut ur entrén, där det av en händelse råkar stå två finniga, uppenbart traktorintresserade pojkar i 18-årsåldern och kollar in oss. Den ena tar lite mod till sig, med den andra pojken kikandes bakom ryggen på honom, och säger sedan långsamt på det mest klockrena och ringande Gävlemålet när vi går förbi:
- Tjeeeenare brudar… läääget rå?
Jag svarar kort – Hej.
Varpå det fnissas förfärligt vid entrén när vi går därifrån. Vad är det ni vill? Utvecklas språkligt? Utvecklas som män, som förförare? Tyvärr måste jag berätta att en död älg på E4:an charmat fler än ni gjort, trots ert lama försök. Men samtidigt är det otroligt sött att det är okej att fnissa offentligt för att man hejat på en tjej. Gävlebo – 2. Kommunikation – 0.

Så med detta i åtanke kan jag alltså ge blanka fan i vad kommunikation heter och ska pröva att bara peka för idag. Gävlebon Justine – 1.

Jag läste precis topplistan enligt Cosmo och kan man tänka sig, nummer ett löd såhär;

“1. Gulliga cupcakes i all ära, men den sötaste trenden just nu är Homer Simpson-favoriten donuts.”

Jag kan ge dig en boost på ämnet, du får en trendig donut (hur efterblivet det än låter) OM DU SPRINGER HÅRT RAKT IN I MIN KNYTNÄVE.

Hoppas topplistans slaviska följare blir feta och får akne. Justice has been done.

Javla bullshit det har med att flyga , va. INGET gar nagonsin min vag. Jag anar en konspiration pa samma satt som Vanilla tror att varlden har gatt ihop for att stjala hennes nycklar.

Hur som helst, nu sitter jag i Amsterdam med en stor kopp te och en lika stor jet lag som brummar i huvudet. Som att pusta ut. Hela den harvan jag fatt ta mig igenom for att komma hit…

I Brisbane tror jag forst att jag kommit undan busschaufforens uteblivna avgift nar han lamnar mig pa internationella terminalen – YES, jag har lyckats blast nagon pa 55 dollar! Spending time! Koper en massa tidningar, kaffe, mat och allt mojligt. Pengarna maste ju spenderas innan jag flyger darifran. Slutar ju saklart med att chaufforen sedan hittar mig i ett horn dar jag sitter med all min mat och vill ha sina pengar. Kuk. Da var man tvungen att ta ut annu mer, jag som ar fattig som en valdigt fattig gatumusikant vid det har laget.

Sedan blir jag utvald for “random drugs- and explosives test” IGEN. Trodde jag holl min look uppe men tydligen inte. Efter det ska jag unna mig en kaffe och cigarett, dock ville vinden mig illa och blaste upp askkoppen i mitt har.

Satter mig pa planet och inser att det finns NOLL underhallning. Och min dator har kraschat. Och min iPod ar dod. Darmed stirrar jag rakt ut i 9 timmar i strack och kanner den mentala halsan sina.

I Kina forstar ingen vad jag sager och pa planet hit till Amsterdam blir jag overlycklig nar det finns massa TV-serier och filmer att valja mellan – och somnar med huvudet rakt in i flygstolen och sover nastan 8 timmar i strack.

Och nu har jag bara 3 minuter kvar pa detta forbannade internet.

FAN vad skont det ska bli att komma hem!

Ja, och det var val bara det som fattades, att min anda ratt sprojlans MacBook skulle krascha och lamna mig med oron huruvida mina bilder gatt at helvete eller inte. Detta suger mer an Melodifestivalen.

Idag ar min sista dag i paradiset med alla mina homies jag lyckats fa har i Byron Bay. Kanns konstigt saklart. Tva manader har gatt sa sjukt fort och imorgon satter jag mig pa planet hem mot Gavle. Ar det varmt i Gavle? Nej. Finns det fina strander? Nej. Exotiska djur? Nej, eller forutom min van Helene da. Vad ar det jag kommer hem till? FAMILJ OCH GOD STAMNING. Jag har saknat alla sa mycket, inte da minst min karl som formodligen ar frustrerad pa alla satt och vis.

For att aterga till min mulenhet sa ar det ju ocksa fantastiskt kass tajming att datorn kraschar nar jag har en 34-timmars resa (!!!) framfor mig med 6-timmars mellanlandningar i saval Kina som i Nederlanderna. Superb! Lika bra att bli full da antar jag.

Nu ska jag njuta av min sista dag med sol, bad, utlyfkt, drinkar och hemmalagad mat med folket jag tycker sa mycket om. Ber om ursakt pa forhand ocksa for de glesa blogginlaggen men jag KAN helt enkelt inte hota mig till bloggstunder pa nagon annans dator varje dag. Vi tar det som det kommer. Forhoppningsvis kommer jag hem till att borja med.

Onska mig lycka till med denna pissflygning sa ses vi val utanfor Systemet i en stad nara dig – valdigt snart.

Fred.

Som ett tillägg till den vanliga nyårssagan skedde det en hel del konstiga saker utanför vår spelplan. En av dem är historien om vår rumskompis Damians nyår. Jag träffade Damian sen eftermiddag på nyårsafton. Han var sur för att det var just nyår, hade köpt två stora flaskor champagne till sig själv och protesterade på taket till hostelet där han hävdade att han skulle spendera kvällen i ro för sig själv och skita i spektaklet omkring.

När klockan är sådär vid ett-tiden på natten och festen är i full gång på Tree House ser jag hur Damian saxar in på dansgolvet, mycket glad i hatten, med ett par lånade lejonöron på huvudet och dansmoven på max. Han fungerar lite som en festlig sprinkler när han svingar sig runt i eufori och sprutar ner omgivningen med rom och cola. Han dansar fortfarande när jag ser honom för sista gången.

När nyårsdagen vaknat till liv och jag sitter i min bakfyllebubbla med en kopp kaffe på innergården kommer hostelets egna Gossip Girl och slår sig ned bredvid mig och berättar vad som hänt under natten. Jag skrattar ut kaffet genom näsan.

Några tjejer har gått förbi toaletten och insett att dörren varit låst MEN hört hur någon snarkat helt förfärligt högt där inifrån och bestämt sig för att inbrott krävdes. Där fann man en Damian, sovandes i duschkabinen. Han har bestämt sig för att täppa till i duschen med en handduk, möjligtvis för mysfaktor, tagit av sig kläderna och somnat. När de hittade honom hade vattennivån nått honom precis till munnen och han blev slussad till rummet. Igår kväll när vi vågade ta upp detta med honom var hans enda kommentar;

- Can you guys just imagine how much feet and semen i have in my mouth now? Probably should get an AIDS-test. And I feel sorry for the girls. They maybe thought they would’ve found a naked, good looking guy to have some fun with, but instead they found… my hairy ass.

Fantastiskt.

Efter tre dagar har man nyktrat till nog för att kunna blicka tillbaka, komma ihåg och skratta åt nyår. Tur det när det vanligtvis efter schema går åt helvete med det mesta på nyårsnatten.

Vi firade in vårt Aussie New Year på en maskeradfest på Tree House där Vanilla + crew jobbar. Rubriken på festen löd Party Animal och utan intentioner att bryta den röda tråden inhandlade vi det som behövdes, eller ja, jag hade ju inte råd med utklädnad så jag fick jobba kreativt med det jag hade. Efter många fördrinkar på hostelet och lite pyssel i form av målarfärg, kroppsfärg, klippa sönder tröjor och måla naglarna på killarna så var vi klara. Ett lejon, en zebra, en apa, en fågel och en snöleopard – alla fulla som självaste fan.

Då jag inte hade pengarna nog till en storslagen utklädnad var det kroppsfärg som gällde för mig och för att förvandla mig till en snöleopard krävdes inte allt för mycket, inte mycket mer än att rita dit svarta fläckar på mig själv. Dock misslyckades jag fullständigt med den enklaste uppgiften – att ta rätt krita – och det slutade istället med att jag var full av blåa leopardfläckar. Detta utan min vetskap såklart. Därför var jag väldigt misstänksam när flertalet människor klappar mig på ryggen under kvällen och säger i mjuk ton, som om jag vore efter, att avatarer inte är något djur. Jag tyckte självfallet att alla var dumma i huvudet.

Men festen ändå var ett faktum.

När musiken tystnat och alla dansande själar börjat röra sig efter väggarna drog vi oss ner mot stranden istället där det var brasor och fest och massa annat roligt, men det dög tydligen inte för oss i den stunden (?) så vi hamnade istället på en bakgård på hostelet där vi diskuterade en zebras ränder och god sprit tills vi alla utmattat föll ihop i morgonljuset.

Det här var ett gott nytt jävla år. Det hade till och med en avatar tyckt.

Jag återhämtar mig… sakta men säkert. Ett storslaget blogginlägg om nyåret och festen och utklädnad och musik och skit, det orkar jag inte nu. Jag är fortfarande bakfull.

En teaser till er. En treo till mig.